Att välja är att vela
FRUSTRATION. Valfrihet var slagordet på 1990-talet. Det var då nyliberalerna lovade att vi skulle bli lyckliga bara vi fick välja själva. Så vi fick välja elleverantör, elpriser, PPM-fond, avtalspensionsplacering, teleoperatör, banklånevillkor med mera.
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men vi har inte blivit lyckligare av att välja. Snarare mer frustrerade. För många gånger vet vi inte alls vad vi ska välja eftersom sambanden är så komplicerade. Det är ofta svårt att förstå på vilket sätt olika alternativ påverkar slutresultatet.
I den politiska debatten har ropen på valfrihet sedan länge dämpats. Valfrihet är inte längre ett positivt laddat ord utan mer en synonym till dåligt samvete och velande.
Reträtten från den totala valfriheten pågår på många fronter.
I premiepensionssystemet diskuteras nu om vi verkligen behöver hela 700 olika fonder att välja mellan. PPM-myndigheten har föreslagit att myndigheten ska få plocka ihop ett litet antal portföljer att välja mellan. Individen skulle då bara behöva ta ställning till risknivån i sparandet. Finansmarknadsminister Sven-Erik Österberg verkar positiv till iden.
"Genom att erbjuda pensionsspararna ett mer grundläggande val mellan färdiga paketlösningar som är lättare att välja mellan får vi också en verklig valfrihet för den enskilde", skriver han i en kommentar till PPM:s förslag.
Slutsatsen låter onekligen intressant: Minskad valfrihet skulle alltså leda till ökad reell valfrihet. Österberg torde vara på rätt väg, men han stannar dessvärre på halva vägen. Fortfarande fokuseras alltför mycket på valfriheten.
Mer än något annat handlar ju pension om trygghet. Därför är det inte möjligheten att välja fonder som bör stå i centrum utan att pensionsutfallet blir rimligt för alla.
Med ett fåtal bredare upplagda fonder skulle skillnaden i utfall mellan olika val visserligen reduceras. De allra mest riskfyllda alternativen skulle mönstras ut och därmed de allra största förlustriskerna (och vinstmöjligheterna). Men det är inte rimligt att två personer med samma inkomster ska kunna få så helt olika pensionsutfall som i dagens system.
Premiepensionsutredningens och PPM:s förslag minskar klyftorna, men ändrar i grunden inte principen om att lika inkomster kan ge väsentligt olika pension.
Det gäller då inte bara skillnaderna mellan olika placeringsval utan också skillnaderna mellan olika år som pensionen tas ut. Den som går i pension på toppen av en högkonjunktur får till exempel ut mycket mer än den som blir pensionär i lågkonjunkturen året efter.
Vi har haft en utredning om valfriheten i premiepensionssystemet. Det borde vara dags nu att titta på utfallet i PPM-systemet och hur det slår för olika grupper.
Granska hur stora skillnader som skapas av premiesystemets mekanismer, men också de stora klyftor som uppstår till följd av olika avtalspensionssystem.
Tillsätt en pensionsutfallsutredning.