Ni som brukar följa det jag skriver har säkert upptäckt att jag gång på gång kommer tillbaka till att citera olika låttexter. Texter spelar nämligen en stor roll i mitt liv, och när jag lyssnar på musik är texterna oerhört viktiga för mig. En låt där melodi och text gifter sig, och förstärker varandra är magiskt. När jag funderade på temat för den här krönikan och kom in på vilka förutsättningar vi ger de människor som bor i lands- och glesbygd så kom en text som Brolle sjunger, skriven av Tomas Andersson Wij, upp i mitt huvud. Det var texten till "Jag är född i en liten by". Och även om jag inte i ordets rätta bemärkelse är född i en liten by, eftersom Arjeplog är en tätort, så kan jag känna igen mig i mycket av texten. Så här inleds den: "Jag är född i en liten by i ett av världens hörn, vid en landsväg där allt tar slut och älven har sitt krön."
Genom mitt politiska engagemang har jag lärt känna en del människor som verkligen kämpar för att landsbygden ska leva, och för att man ska kunna bo kvar även i världens hörn och på platser där älven har sitt krön. Lennart Åström i Harads är en sådan eldsjäl. Det är fantastiskt att se hur han kämpar för sin bygd. Han bär på något slags obändig tro på att Edeforsbygden ska blomstra igen, och det är just denna kraft som hans som landsbygdsutvecklingen måste bygga på.
En annan person som varit oerhört viktig för min förståelse för landsbygdens villkor är Doris Johansson från den lilla fjällbyn Adolfström i Arjeplogs kommun. Genom sin envisa kamp för glesbygdsmänniskornas rätt att leva och bo i sina byar har hon fått mina ögon att öppnas för de villkor man lever under. Det har handlat om allt från transporter av gods, bussförbindelser, hemsändning av mat, bidrag till enskilda vägar, teleförbindelser, internetanslutningar till kontanthantering för företagare som verkar i glesbygd. En typ av kunskap som man inte har given när man aldrig bott och verkat långt från tätortens samhällsservice, och som man bara kan förvärva genom att ödmjukt lyssna på de personer som verkligen vet hur det är att leva så.
Genom Doris har jag i alla fall fått en glimt av hur det kan vara att bo i en liten by i ett av världens hörn, och därför kan jag också förstå den upprördhet och uppgivenhet man känner när man hela tiden förfördelas. Ett exempel är det indragna plogbidraget för enskilda vägar i Arjeplogs kommun. Trots att man betalar samma skatt som de som bor i tätorten så ska tätortsborna få hela sin plogning betald via skattsedeln, men inte glesbygdsborna. Var finns solidariteten i detta? I andra sammanhang ropar de politiker som fattat detta osolidariska beslut på solidaritet mellan stora och små kommuner när det gäller läkarjouren på vårdcentralen. Är inte detta att tala med kluven tunga? I sammanhanget är indragningen av hemsändningsbidraget för boende i glesbygd värd att nämnas. I den kommunala budgeten är detta en lika liten post som man hävdar att läkarjouren är i landstingsbudgeten. Kanske något att tänka på?
Av Doris och Lennart har jag också lärt mig något annat, som också finns i den text som Brolle sjunger, nämligen: "Om jag så reser till en annan värld där dom gör mig till en kung hör jag ljudet av en älv och en skog i mitt hjärtas rum." Den lilla byn I ett av världens hörn är en fantastisk plats där livskvalitén verkligen ges plats. Det ska vi värna om.