Att leva i en nutopi
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
"Riktiga" djurrättare använder inte något som kommer från djur; i maten, i kläder, i hygienartiklar, smink med mera. För att få konferenshotellet att klara av en stor stämma med veganmat hade personal från organisationen i god tid varit där och lärt upp kockarna. Och det var en riktig smakupplevelse att äta veganskt. En del menar att det är extremistiskt att helt distansera sig från animalieproduktionen både i sitt personliga och politiska liv. Samtidigt är det vad sociologen Håkan Thörn vid Göteborg universitet kallar en nutopi. På samma gång som djurrättarna jobbar mot målet om ett samhälle fritt från djurförtryck försöker de praktisera detta i sina privata liv. Jag tycker det är hedervärt. Det ska tilläggas att just Djurens Rätt jobbar med demokratiska och lagliga medel. Det finns andra djurrättsorganisationer som anser att det är legitimt att utföra civil olydnad i kampen mot djurförtryck.
Att använda djur på olika sätt, exempelvis genom pälsfarmning, livsmedelsindustri och djurförsök - allt i människonyttans namn -är i djupaste mening en etisk och samvetsfråga. I vårt naturfrånvända samhälle har djur en mängd skyldigheter; de är föda och kläder för människor, de ger kärlek och sällskap till människor, de förväntas springa fort och hoppa högt för människans pengar och prestige, de ger upplevelser till människor för att ge några exempel. Synen på djur är också den kluven; djur ska på alla vis behaga människan och finnas för hennes syften - ändå är djurs ställning marginaliserad. I förstone kan det verka rationellt att se djur som en resurs för människan men i grunden handlar det om extrem objektifiering.
Ser man på djurhantering på det viset är det icke-djurrättare som är extremt avtrubbade. Bara på sina egna personliga villkor erkänns djur som levande varelser med vissa rättigheter, i regel som sällskapsdjur. I övrigt ses djur som en förbrukningsvara. Det är ett uttryck för en härskarkultur.
Ett tänkvärt faktum är majoriteten djurrättare är kvinnor. Det är i och för sig väl känt att kvinnor är mer engagerade i civilsamhället och i synnerhet i rättighetsrörelser. Hur kommer det sig? En tolkning är att det i maskuliniteten skulle finnas en inbyggd brist på empati medan kvinnor sedan koltåldern forstras att vara omvårdande och medkännande. Alla kvinnor är för den skull inte befriade från förtryckartendenser - vilket visar att det är ett större, kulturellt och socialt skapat strukturellt problem.
Ett särartsbiologiskt perspektiv om att kvinnor och män till sin natur är olika blir i varje sammanhang som handlar om förändring ointressant. Inlärningsmönster går att ändra på.