BENGT-URBAN FRANSSON 0911-645&NBSP;28: Att hata landstinget

Det finns vissa oskrivna regler inom den svenska politiken. Förhållningssätt som i det närmaste är givna. "Sanningar" som de flesta anpassar sig till. Med detta inte sagt att dessa är gemensamma för partierna överlag utan varje parti har sin egen uppsättning uppfattningar som tar sin utgångspunkt i den egna ideologin. Många gånger blir dessa nog så cementerade och slentrianmässiga.
Inom moderaterna har landstinget i mångt och mycket blivit till ett rött skynke som i alla lägen är bara negativt. Det har i vissa fall närmast utvecklats till ett hat mot landstinget. Senast kom detta till uttryck när utredaren, landshövdingen Chris Heister, presenterade sitt utredningsförslag kring hur de statliga kulturpengarna ska fördelas. Chris Heister föreslår nämligen att Kulturrådet ska fördela 1,2 miljarder till landstingen för att dessa sedan ska kunna fördela dem inom regionen utifrån den kulturplan de ska ha upprättat tillsammans med kommunerna.

Detta får minst sagt Gustaf Blomberg på Norrbottens-Kuriren att gå i taket. Han ser betydande faror i denna nyordning. Det ena som oroar Blomberg är risken att de klåfingriga politikerna ska få mer att säga till om, och då är det ju uppenbart de klåfingriga landstingspolitikerna som han oroar sig för. Det vore ju helt fruktansvärt om förtroendevalda företrädare för medborgarna fick mer att säga till om på bekostnad av en rad statliga kulturbyråkrater. Men det är ju klart. Staten är bättre än landstinget. Den andra faran han ser är motsättningarna mellan landstinget och kommunerna som han menar är stora. Han skriver: "Samverkan är nyckelordet i Chris Heisters förslag. En förutsättning i modellen är att landstingen samverkar väl med kommunerna, som också ska få inflytande över kulturplanerna. Här är det svårt att inte dra på smilbanden: samarbetsklimatet mellan landstinget och kommunerna i Norrbotten är i dessa dagar lika kallt och kaotiskt som vädret söderöver."

Man kan ju undra vilken verklighet Blomberg lever i. Visserligen finns det motsättningar och skilda uppfattningar mellan landstinget och kommunerna i frågor kring hur vården ska organiseras. Det är ju inte underligt i sig. Alla vill ju få det så bra som möjligt i den egna kommunen som möjligt. Men när det gäller synen på den regionala utvecklingen är situationen väsenskild från relationen i vårdfrågorna. Här råder en stor samstämmighet mellan landstingspolitikerna och kommunpolitikerna. Man har en gemensam agenda och drar åt samma håll. Därför är det positivt att en så viktig utvecklingsfråga som kulturen förs närmare medborgarna så att den kan anpassas utifrån regionala förutsättningar och önskemål och därmed bättre kan stödja lokal och regional utveckling.

Nej, Gustaf Blombergs reaktion känns mer som ett uttryck för en moderat ryggmärgsreaktion. Allt som kommer i kontakt med landstinget blir "smittat" och "fult". Det blir uppenbart när Blomberg skriver: "Landstingen klarar inte att sköta sin kärnuppgift sjukvården, men ska ändå tilltros ytterligare ansvar", och fortsätter " Risken för politisk styrning behöver inte alls bli mindre med den nya modellen. Med fler politiker runtom i landet som får chansen att lägga sig i hur kulturpengarna fördelas, öppnas dörrarna för att allehanda ändamål fogas in i kulturpolitiken, ett område som redan lider av politisk klåfingrighet. Landstingspolitiker i synnerhet har dessutom en förkärlek för att utvidga sitt ansvarsområde.".
Jag tror tvärtemot Gustaf Blomberg att det är rätt och riktigt att makten över kulturen förs närmare medborgarna och att landstinget, i avvaktan på en regionbildning, får ett större ansvar för detta. Det är bättre att makten ligger hos förtroendevalda i landstingsfullmäktige än hos kulturbyråkrater i Stockholm. Förtroendevalda kan alltid ställas till ansvar av väljarna. Det kan inte byråkrater.