När Stefan Löfven läste upp sin regeringsförklaring förra veckan innehöll den flera positiva överraskningar. Visst fanns det ett antal som tilldelats sina ministerposter på grund av lång och trogen partitjänst, men det fanns även en stor andel kompententa människor som även haft ett liv och erfarenheter utanför partipolitiken vilket jag tror gynnar en regering. Framför allt är det uppfriskande med förnyelse vilket är vad Sverige behöver just nu.
När Stefan Löfven först blev vald var det flera som ifrågasatte hans verbala förmåga och politiska erfarenhet. Hans största styrka är dock hans förmåga till att förhandla och kompromissa. I dagens parlamentariska situation är det ett krav för att landet Sverige överhuvudtaget ska gå runt. Därför blir jag förundrad när både Jan Björklund och Annie Lööf beter sig som två ytterst dåliga förlorare. Fredrik Reinfeldt har redan lämnat det sjunkande skeppet som kallas alliansen och det är beklagligt att Folkpartiet och Centerpartiet (i alla fall inte än) tog chansen att sitta i en mittenregering styrd av Socialdemokraterna alternativt fungera som stödpartier.
Folkpartiet har historiskt varit ett socialliberalt parti som i politiska frågor ofta har stått Socialdemokraternas nära. Det finns inget ideologiskt motstånd till att de två partierna inte skulle kunna samarbeta. Men Jan Björklund vill annat.
Centerpartiet var tidigare ett folkrörelseparti med sitt starkaste stöd ute på landsbygen. Medan Socialdemokraterna mobiliserade arbetarna i städerna mobiliserade Centern människorna ute på landet. Under Maud Olofssons och Annie Lööfs nyliberala partiexperiment har de förlorat en stor del av väljarstödet på landsbygden, ett vakuum som Sverigedemokraterna nu har fyllt upp och Centerpartiets existensberättigande har ifrågasatts (att skjuta varg räcker inte).
”Ingen har kvävts av att svälja sin stolthet.” Citatet är myntat av den kinesiska filsofen och taoismens grundare Lao-Tse. Att vara politiker och partiledare handlar om att ta ansvar, oavsett om man är vinnare eller förlorare. Både Jan Björklund och Annie Lööf hade möjligheten att verkligen ta ansvar för Sveriges väl, men uppenbarligen var flexibilitet inte en av deras starkare sidor. Enligt opinionsundersökningar hade en stor andel av Folkpartiets och Centerpartiets väljare velat se ett samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet och jag vågar nog påstå att en majoritet av Sveriges befolkning tillsammans med näringsliv och fackförbund hade velat se en mittenregering med ett starkare parlamentariskt stöd än vad som finns idag.
Att vara politiker i en parlamentarisk demokrati handlar om att man måste ha förmågan att kompromissa. Har man nått en punkt i sin karriär när man anser det vara en omöjlighet då kanske man ska se sig om efter ett nytt jobb.
Att styra ett land är inte lätt och i årets val framstod egentligen alla icke-främlingsfientliga riksdagspartier som förlorare. Då är det än viktigare att politikerna tar ansvar för Sveriges välmående. För även om partierna har tappat väljarstöd handlar det om att styra Sverige i en riktning där alla medborgare gynnas.
Och för att göra det måste man ta ansvar. Oavsett om man är vinnare eller förlorare.