Att falla snyggt - med eller utan fallskärm
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Lite grann är det som att dessa partier sammanlänkade kastar sig utför ett stup. Det är bara att hålla tummarna och hoppas att väljarfallskärmen vecklar ut sig så att landningen blir mjuk och fin. Det är lite skrämmande att göra något så stort första gången, men som det nu blivit finns inget alternativ. Ingen väg tillbaka. Ingen trygg tradition att lägga sig i famnen på.
Det är bara att ge järnet. Och förutsättningarna inför 2010 är egentligen ganska goda. Det borde kunna gå bra.
Till att börja med har Alliansen ett tufft år att se fram emot.
Lågkonjunkturen biter sig fast, den svenska industrin faller samman och säljs ut. Utanförskapet, som Alliansen lovat att de ska fixa, har bara blivit värre.
Därför försöker Alliansen byta berättelse. De vill inte prata arbetslöshet längre, utan om den stora kris som hotar oss, om klimat, om allt annat utom det som var uppdraget 2008 och som de blev valda för att fixa.
Alliansen håller på och tramsar om att det inte är deras fel att det blivit internationell lågkonjunktur.
Det är bara sant till hälften. Saken är ju den att vi alla visste att det var en lågkonjunktur på gång redan 2008. Tecknen fanns i skyn. Folk med heder i kroppen skulle förstås ha lagt upp detta i sin politiska förkunnelse om de vill bli tagna på allvar.
Dessutom verkar det fånigt om Alliansen hävdar att deras program för att bryta utanförskapet bara fungerar i högkonjunktur. Bara det är ett skäl att byta ut den.
Den enda möjlighet som Alliansen har att klara sig ur detta är att koalitionen gör bort sig. Att folk ändå väljer att stödja Reinfeldts regering trots att den och Sverige havererat därför att alternativet är så mycket värre. Och om det nu blir så, är det viktigt att det åtminstone inte beror på socialdemokraterna.
Den svaga länken i den rödgröna koalitionen är just nu definitivt inte de gröna. Finge Maria Wetterstrand representera koalitionen utåt så vore saken biff tror jag. Problemen ligger mer hos vänsterpartiet som har problem att hitta sina väljare. De tappar mark och har börjat bråka inbördes. Medan miljöpartiet har det som just nu behövs för koalitionen - att vinna mark i storstäderna.
En annan svag länk är gnälltendensen inom arbetarrörelsen. Där finns några som inte vågar hoppa utför branten.
De vill helst egentligen ta den trygga stigen ner mot dalgången, även om det innebär att de är framme först 2014 eller 2018 eller ens någonsin.
Som sagt. Nu finns det bara en väg, och det är att kliva rakt ut i tomma intet och sedan falla mot marken med den trygghet som det innebär att ha ett politiskt hederligt och förnuftigt folk som väljare.
Och skulle väljarna ändå svika och fallskärmen inte veckla ut sig - se till att falla snyggt!