Har socialdemokratin slutat att intressera sig för människor? Frågan ställdes av Håkan Juholt vid ett samtal mellan honom och Daniel Suhonen på ABF Göteborg, på temat Socialdemokrati från Sverige till Sveavägen. Kerstin Alnebratt, som gjorde socialdemokraternas valanalys, ledde samtalet.
Det som sas var inte oviktigt. Men det som stannat hos mig är känslan av politikens kraft som förmedlades genom det frejdiga samtalet. Inte bara jag upplever en politisk hopplöshet och depression – vilket förmodligen är det farligaste som finns eftersom det riskerar att leda till likgiltighet och egocentrism. Inte bara jag är besviken över den rådande politiken och regeringen. De här de tre garvade socialdemokraterna vet hur illavarslande politisk apati är.
Det känns som om Håkan Juholt är ute på en väckelseturné, försöker skaka liv i ett avsomnat eller uppgivet politiskt engagemang. Intressant nog känns Juholt som en människa på riktigt. Med fel och brister, men med ett patos som är få förunnat i rikspolitiken. Hans fråga om intresset för människor kan vidgas till undran om politiken i stort tappat intresset för människor. Har politiken reducerats till att enbart vara en spelplan för eliten? Juholt kan verka nästan naiv i sin tro på politikens och socialdemokratins möjligheter men samtidigt är det befriande att slippa cynism och snygg distanserad retorik.
En helt annan känsla infinner sig i läsningen av Maggie Strömbergs bok om miljöpartiets väg från starten till i dag, Vi blev som dom andra. Den kan beskrivas som ett stycke lysande politisk journalistik på ett plan. Strömberg skriver till vardags i magasinet Fokus. Boken är spännande, välskriven. Den ger en trovärdig beskrivning av hur miljöpartiets visioner om en tredje politisk kraft som går bortanför vänster-högerblocken malts ner till att bli mainstreampolitikens ängsliga taktiserande och överdrivna personfixering. Mycket i boken stämmer med hur jag själv uppfattat – och övergivit – miljöpartiet trots ett starkt miljöengagemang.
Trots sin elegans, eller kanske på grund av den, förmedlar boken raka motsatsen till det Juholt vill få fram. Politik framstår som något stympande, distanserat, spännande endast för den ser till taktik och personer. Det viktigaste värdet blir hur en person går igenom tv-rutan, alltså hur personen filtreras genom medierna, allt medan själva politiken ter sig mer och mer som defensiv kraft, anpasslig och avpolitiserad. Om en inte är så värst intresserad av taktik och kändispolitiker faller det sig naturligt att i stället engagera sig i sakpolitiska frågor, i utomparlamentariska rörelser eller kanske gå in för träning och skippa politiken.
Jag har just börjat läsa Suhonens bok Partiledaren som klev in i kylan, Berättelsen om Juholts fall och den nya politiken. Bland annat beskrivs där politikens professionalisering. I den spelplan som ritas upp i Strömbergs och Suhonens böcker ingår de politiska journalisterna. De har ett stort ansvar för att förmedla demokratin till väljarna.