"Tyst, lyssna!", brukar jag säga när jag går på promenad i min pappas hemby i Västerbottens inland. Tyst, lyssna för det är helt tyst. I Gargnäs i Sorsele kommun hörs inte det stadiga suset från dubbdäck mot asfalt och inte heller bullret från den tunga trafiken. Där kan man sitta ensam och pimpla vid en å eller en bäck som rinner ut i vår nationalälv Vindelälven och titta mot skyn när något flygplan passerar då och då. På väg till Stockholm, Norge eller fjällvärlden. En liten påminnelse om att man snart ska åka därifrån och stressa upp tempot igen.
När jag efter en vecka i naturen kommer tillbaka till Landvetter flygplats och tar den "knökfulla" flygbussen till centralen är det inte längre tyst. Man är en del av flygplansströmmarna, bussbullret och dubbdäcksljudet igen. I ett försök att komma bort igen tar jag fiskespöet och beger mig ut mot havet för lite lugn och ro. Och en strand att tända brasa och koka kaffe vid.
Att Västkusten inte kan liknas vid Vindelälvens strandkant är jag medveten om. Skogen eller skärgården går inte att jämföra med en friluftstur i ett nästintill orört landskap. Att aldrig vara ifred eller lyssna på tystnaden är ett sätt att leva som jag valt när jag flyttade hit. Men trots att vi bor tätt inpå varandra sägs det att vi ska värna naturområdena runt omkring storstäderna. Den tätortsnära skogen ska bevaras och strandskyddet ska underlätta för oss närboende att ta oss en strandpromenad då och då.
Väl nere vid havet kliver jag över hönsnätsbeklädda staket som sträcker sig ner till vattenbrynet för att markera tomtgräns. Därefter finner jag mig själv med mitt fiskespö i trädgården hos en barnfamilj som rensar rabatterna vid strandkanten. Tillslut hamnar jag i en återvändsgränd av inhägnade bryggor som stoppar min framkomlighet ut på klipporna där jag vill kasta min lina ut till öringarna. Hur var det nu med strandskyddet? Till skillnad från allemansrätten är strandskyddet lagstadgat i miljöbalken bland annat. Ändå kryper här bostäder, bryggor, staket och sjöbodar ända ner till stranden. Och det är inte bara träbryggan från 1907 utan även den kromade modellen från tidigt 2000-tal som tar plats.
Sedan 2009 har strandskyddet luckrats upp och kommit att bli föremål för en hel del debatt. På ena sidan de som anser att strandskyddet är en expropriation av enskild egendom och på andra sidan de som vill skydda allemansrätten och den biologiska mångfalden. Överklaganden i miljödomstolarna har ökat markant sedan dess. Främst är det privatpersoner som vill få dispens att bygga på strandskyddade områden och i våra naturreservat som står för överklagandena.
På väg tillbaka från min strandtur ska jag besöka en liten ö som ligger nära fastlandet. Det finns en gångbro över och en sportstuga på andra sidan. När jag strosat runt och tittat på klipporna, bryggorna och friluftsmänniskorna får jag frågan om jag tillhör roddföreningen. Det är privat mark.
"Jag visste inte att man kunde äga en ö", säger jag när jag rör mig tillbaka mot gångbron. Att äga naturen är en efterhandskonstruktion som vi människor kommit på för att berättiga vår överexploatering, tänker jag. En klippig strand på västkusten eller ett vattendrag i Västerbotten ägs inte av någon. Däremot kan möjligheten att lyssna på tystnaden ägas av fler om uppfattningen att naturen är en enskild egendom motas till skamvrån.