När senaste PISA-undersökningen publicerades slog detta ner som en bomb från klarblå himmel, trots att resultaten inte borde ha kommit som någon överraskning. Men att få ett misslyckande skrivet på näsan är aldrig särskilt kul. Tack och lov innebär detta att medvetenheten om den svenska problem verkar ha blivit kända i bredare samhällsled än tidigare.
Alla är medvetna om att något måste göras, men vad. Utbildningsminister Jan Björklund var snabbt ute och skyllde ifrån sig. Problemet låg i stället hos tidigare socialdemokratiska regeringar och hos inkompetenta kommunpolitiker som inte klarar av att lyfta den svenska skolan till internationella nivåer. Lösningen på alla problem är enligt Jan Björklund ett återförstatligande av den svenska skolan. Roten till alla problem är i grunden Göran Perssons kommunalisering av den svenska skolan.
Jan Björklund står långt ifrån ensam och ropar på frälsaren Staten. Även det mindre av de två lärarförbunden, Lärarnas Riksförbund, faller in i statens lovsång. Uppenbarligen nu också det svenska folket. Men motiven är inte desamma i de olika stämmorna i återförstatligandets kör. Långt ifrån desamma.
När det gäller Jan Björklunds intresse för ett återförstatligande av den svenska skolan så handlar det i första hand om en maktfråga. Vem ska ha makten över skolan? Är det han själv eller de klåfingriga skolpolitiker ute i kommunerna som inte lyder och hyllar alla hans påbud? Naturligtvis är det ytterst frestande för utbildningsministern att få in skolan under hans beskyddande vingar. För om man är övertygad om att man själv har rätt i alla lägen, och alla andra fel, så måste man ju få chansen att göra rätt. Inget konstigt i det. Men frågan är om mer av Jan Björklund och hans idéer är det som är bäst för svenska skolan?
För Lärarnas riksförbund handlar drömmen om en återförstatligande i hög grad om drömmen om en tid som flytt. Allt sedan kommunaliseringen har lärarnas situation försämrats. Löneutvecklingen har stannat av, statusen har sjunkit, arbetsvillkoren försämrats, arbetstiderna reglerats och resurserna till skolan har minskat. Allt detta, tror man, skulle bli bättre med staten som huvudman igen? Men tror man verkligen på det själva?
Att svenska folket nu ropar på ett återförstatligande av den svenska skolan är ganska självklart. När krisen står för dörren ropar man på enkla lösningar. De minskade resurserna till den svenska skolan kom efter kommunaliseringen och med enkel logik så borde ett återförstatligande då vrida saker rätt. Men då bortser man från nittiotalskrisen och regeringens frysning av statsbidragen till kommunerna år 2006. Det är de viktigaste orsakerna bakom den resursbrist vi ser i svensk skola i dag.
Norrbottningarna borde i särskild hög grad vara skeptiska till ett återförstatligande av svensk skola. Detta ur ett resursperspektiv. Norrbottniska skolor har i dag, nationellt sett, bra med resurser till skolan. Av Norrbottens kommuner är det bara Kalix som inte placerar sig på övre halvan av resursligan i Lärarförbundet ranking över Bästa skolkommuner just i kategorin resurser. Arjeplog hamnar på 14:e plats, Älvsbyn 38:a, Arvidsjaur 48:a och Piteå på 95:e plats.
Vid ett återförstatligande kommer resurserna, som en naturlig följd, att i hög grad likriktas över landet. Den fråga som man från norrbottniskt håll borde ställa sig är om detta kommer att gynna de norrbottniska skolorna. Trots att man i dag, relativt sett, har gott om resurser till skolan så ropar man på mer resurser. Tror man verkligen att det kommer regna manna från himlen vid ett statligt huvudmannaskap? Då är man både blåögd och naiv. Det är bara att se hur alliansregeringen behandlar kommunerna.