När senaste PISA-undersökningen publicerades slog den ner som en bomb hos gemene man, trots att alla förespått det svenska raset. Men att få ett misslyckande skrivet på näsan är aldrig särskilt kul, och särskilt när man inser att man är på väg bli sämst i klassen. Tack och lov innebär detta att medvetenheten om den svenska problem verkar ha ökat avsevärt, och fler ropar på insatser för att vända utvecklingen. Detta borde om något sätta press på utbildningsminister Jan Björklund och alliansregeringen.
Alla är medvetna om att något måste göras, men frågan är bara vad. Utbildningsminister Jan Björklund var snabbt ute och skyllde ifrån sig. Problemet låg i stället hos tidigare socialdemokratiska regeringar och hos inkompetenta kommunpolitiker som inte klarar av att lyfta den svenska skolan till internationella nivåer. Lösningen på alla problem är enligt Jan Björklund ett återförstatligande av den svenska skolan eftersom roten till alla problem är Göran Perssons kommunalisering av den svenska skolan.
Jan Björklund står långt ifrån ensam och ropar på frälsaren Staten. Även det mindre av de två lärarförbunden, Lärarnas Riksförbund, faller in i statens lovsång. Uppenbarligen nu också det svenska folket. Men motiven är långt ifrån desamma i de olika stämmorna i återförstatligandets kör
När det gäller Jan Björklunds intresse för ett återförstatligande av den svenska skolan så handlar det i grunden om makt. Ska han eller klåfingriga skolpolitiker ute i kommunerna ha makten över skolan? Naturligtvis är det ytterst frestande för utbildningsministern att få in skolan under hans beskyddande vingar. För är man övertygad om att man själv har rätt i alla lägen, och alla andra fel, så måste man få ju få makten att göra rätt. Frågan är bara om det verkligen är mer av Jan Björklund och hans som svensk skola behöver?
Skulle ett återförstatligande öka möjligheterna för staten att styra skolan? Knappast. Tidningen Dagens Samhälle har granskat hur den statliga styrningen av skolan har förstärkts sedan kommunaliseringen, och bilden är tydlig: I praktiken är skolan redan återförstatligad. Elisabeth Nilfors, professor i pedagogik vid Uppsala Universitet konstaterar i Dagens Samhälle: ”Vi har haft ett kraftfullt återförstatligande. Juridiken är mycket stark och detaljrik i dag. Staten går ända in i klassrummet med statliga styrmedel och talar om hur man ska göra.”
För Lärarnas Riksförbund handlar drömmen om en återförstatligande i hög grad om drömmen om en tid som flytt. De upplever att lärarnas situation har försämrats sedan kommunaliseringen. Löneutvecklingen har stannat av, statusen har sjunkit, arbetsvillkoren försämrats, arbetstiderna reglerats och resurserna till skolan har minskat. Allt detta, tror man, skulle bli bättre med staten som huvudman igen? Men tror man verkligen på det själva? Om nu staten redan styr skolan med järnhand så kan det ju inte vara det man ropar på. Och tror man verkligen att staten kommer vara mer generös med resurser än vad kommunerna är?
Att svenska folket nu ropar på ett återförstatligande av den svenska skolan är ganska självklart. När krisen står för dörren ropar man på enkla lösningar. Neddragningarna kom efter kommunaliseringen och med enkel logik så borde ett återförstatligande då vrida saker rätt. Men då bortser man från att neddragningarna i grunden orsakades av nittiotalskrisen. Man bortser också från att regeringen fryste statsbidragen till kommunerna år 2006 och därmed i högsta grad är medskyldiga till skolans resursbrist. Med alliansregeringens ovilja att skjuta till nya resurser till kommunsektorn är det ytterst svårt att föreställa sig att man vid ett återförstatligande skulle tillskjuta mer pengar till skolan. Hade regeringen haft de avsikterna hade man redan idag tillskjutit riktade pengar till skolan. Men har vi sett några sådana pengar?
Västerbottningarna borde i särskild hög grad vara skeptiska till ett återförstatligande av svensk skola utifrån ett resursperspektiv. Västerbottniska skolor har idag, nationellt sett, gott ställt med resurser. Av Västerbottens kommuner är det bara Skellefteå som inte placerar sig på övre halvan av resursligan i Lärarförbundet ranking över bästa skolkommuner just i kategorin resurser. Norsjö, Nordmaling och Vilhelmina delar till och med på första platsen och Åsele kommer på en fjortonde plats.
Vid ett återförstatligande måste resurserna, som en naturlig följd, i högre grad att likriktas över landet. Den fråga som man från västerbottniskt håll borde ställa sig är om detta kommer att gynna de västerbottniska skolorna. Trots att man idag, relativt sett, har gott om resurser så ropar man även i Västerbotten på mer resurser. Om man tror att det kommer regna manna från himlen vid ett statligt huvudmannaskap är man både blåögd och naiv.
Det viktigaste argumentet mot ett återförstatligande är dock att skolans problem är långt större än frågan om vem som ska vara huvudman. Om denna fråga fortsätter stå i fokus kommer det verkliga förändringsarbete som skolan så väl behöver hamna i skymundan. Det vore ytterst olyckligt och skulle inte på minsta sätt bidra till att lyfta den svenska skolan.
Dessutom är jag övertygad om att själva huvudmannaskapet varken gör till eller från när det kommer till skolutveckling. Att huvudmannen kommer längre bort från verksamheten lär knappast innebära större stimulans i utvecklingsfrågor.
Inte heller står svaret på frågorna kring status och yrkets attraktivitet att finna i ett förändrat huvudmannaskap. Om en arbetsgivare uppfattas som attraktiv beror inte på om den är statlig, kommunal eller privat. Det handlar i stället om hur ledarskapet utövas. Ingen vet idag hur staten skulle utöva sitt ledarskap över skolan idag, och inte heller hur staten skulle agera som arbetsgivare. Det rosenskimmer som finns idag kring staten som huvudman handlar först och främst om drömmar om flydda dar och fantasier kring de villkor som rådde före kommunaliseringen. Men hela arbetsmarknaden ser annorlunda ut idag, och läraryrkets villkor skulle knappast ha varit desamma idag - inte ens om staten som fortsatt huvudman.
Sammanfattningsvis tycker jag det nu är dags att ägna all energi åt att skapa bästa möjliga verksamhet i den svenska skolan för att kunna häva det kunskapsfall som vi ser. Ska vi klara detta måste vi släppa den kvasidiskussion som frågan om ett återförstatligande av skolan i grunden är. Svensk skola, den personal som jobbar där och framförallt de svenska eleverna gynnas mer av att vi ägnar energi åt de åtgärder som gör verklig skillnad.
En kortad version av denna artikel publicerades på Folkbladet i Umeås ledarsida lördagen den 14 december.