Förra helgen var det dags för Nattivalen i Arvidsjaur, något som väldigt många sett framemot. Men för mig handlade helgen mer om vår tioårsreunion för Fridhemsskolans avgångsklasser 2002.
Det är rätt spännande det här med reunions. Alla funderingar man har. Hur kommer människorna i ens gamla klass vara? Hur kommer de i parallellklasserna vara? Är de killar som var snygga då fortfarande snygga idag? Eller har någon som man inte la märke till då blommat ut och klättrat förbi i snygghetsstegen? Kommer vi hamna i samma roller som tidigare, och kommer samma diskussioner och tjafs blossa upp igen nu när vi ses?
Funderingarna var många och visst kändes det lite spännande att träffa alla igen. Speciellt när jag själv inte bott här uppe på flera år och när man inte heller åker upp hit mer än kanske två-tre gånger per år och man inte träffat de andra regelbundet.
Men den känslan försvann rätt snabbt när vi möttes upp. Inget gammalt groll och inga sura miner. Det var faktiskt roligt och alla som kom dit hade verkligen sett framemot den här återträffen. Det var bara synd att inte ännu fler hade möjlighet att vara med.
När jag gick på högstadiet trivdes jag inte jättebra och jag hade aldrig i mitt liv trott att jag skulle vilja gå på en återträff och träffa dessa människor igen och än mindre trodde jag att det skulle bli roligt. Men tiderna förändras och vi människor förändras. Idag är jag otroligt glad och tacksam över att jag och många fler faktiskt har kunnat lägga undan saker som hänt och att vi alla var villiga att ge varandra en andra chans. Ett tecken på att vi alla förändrats och mognat som människor och att vi blivit starkare som individer, för när man väljer att förlåta människor som gjort dig illa, tar du bort deras makt över dig.
Tio år har gått snabbt och när man tänker tillbaka på den tid som passerat så är det trots allt mest bara roliga minnen från skoltiden som finns kvar. Klassresan till Vasa i Finland när vi gick och duschade mitt i natten och kom sjungandes tillbaka till stugorna och vår klassföreståndare kom ursinnig ut ur stugan, i bara kalsongerna, och gav oss en fet utskällning för att vi väckt massa människor och för att vi levt om. Eller när vi fick fria händer att styla om vår tyskalärare, som skulle sluta, och vi sminkade henne så fruktansvärt fult att vi bara kunde skratta åt resultatet, och alla sena sommarlovsnätter när man samlade ihop en massa folk för att spela brännboll på Ringelskolans skolgård tills man inte orkade längre.
Det var trots allt en rätt bra tid. Vi hade vår trygghet, vi hade det vi gjorde, och framförallt hade vi alltid varandra. Vi hade våra bråk och heta diskussioner men utan dessa hade ingen av oss varit de vi är idag, och idag är vi alla fantastiska människor. Människor som valt olika vägar i livet men som fortfarande har något gemensamt som vi aldrig kommer glömma, vår skoltid.
Nu är det bara tio år kvar innan nästa återträff, tio år som kommer gå minst lika snabbt som de här första tio åren. Mycket i våra liv kommer att förändras och vi kommer fortsätta förändras som människor under tiden, och jag ser verkligen framemot nästa återträff.