Med Sverigedemokraternas intåg i den svenska riksdagen är den svenska migrationspolitiken på många sätt mer aktuell än någonsin. Diskussionen har tagit nya former och plötsligt har det blivit möjligt att diskutera om inriktningen på den svenska politiken ska ta sin utgångspunkt i assimilering eller i integration. Sverigedemokraterna kräver utan att blinka att assimilering ska vara grunden för den svenska invandringspolitiken i stället för integration. I deras värld översätts ordet assimilering med begreppet anpassning till våra kulturella förhållanden medan integration beskrivs som motsatsen, att vi svenskar ska acceptera deras kulturer.
Men det är en grov vantolkning av begreppen som förstör möjligheterna till en saklig och grundlig diskussion kring den svenska migrationspolitiken. Ska vi komma någon vart i denna måste vi tala klartext om vad dessa grundbegrepp står för. Om man slår upp begreppen integration och assimilering i Nationalencyklopedin så får man en första tydlig fingervink om skillnaden mellan de grundläggande synsätten. När det gäller integration så avses en process som leder till att skilda enheter förenas men även resultatet av en sådan process. När det gäller assimilering så avses den process genom vilken en minoritet helt överger sin egen kultur så att ursprungliga kulturskillnader försvinner.
När man sedan lägger till de komponenter som skiljer begreppen integration och assimilering blir skillnaderna i synsätt än mer uppenbara. Integration förutsätter ömsesidighet utan hänsyn till styrkeförhållande. På individnivå skulle god integration kunna översättas som ett intresse att lära av varandra i kombination med respekt för den andres integritet. Integration handlar alltså om ett förhållningssätt som tar sin utgångspunkt i respekt för varandras olikheter, men detta innebär inte ensidig kapitulation från kulturmajoritetens sida som Sverigedemokraterna så gärna vill framställa det. Det handlar om ett verkligt möte i dialog i ett försök att förstå varandras olikheter, och ett gemensamt lärande så att gemensamma förhållningssätt kan växa fram.
Assimilering däremot är en process, om man ens kan kalla det en process, där en kulturminoritet fullständigt ska anpassa sig till majoriteten, och ge upp allt det egna. Assimilering är således ingen ömsesidig process, utan alla ska bli som majoritetssvensken. Assimilering handlar alltså om ensidig anpassning.
Genom historien har svensk majoritetspolitik styrts under vissa perioder av assimileringstanken och under andra av integrationstanken. Ett starkt inslag av assimiliseringspolitik karaktäriserade kolonisationen av lappmarken. Här var det inte tal om dialog och ömsesidig respekt. Lapparna skulle lära sig vad som var rätt sätt att leva på. Den egna tron skulle utplånas, trolltrummor brändes och människor tvångsomvändes till den "rätta" kristna tron. Det samiska språket skulle utplånas och därför förbjöds för skolbarnen. Men inga integrationsinsatser gjordes. Långt in på nittonhundratalet gick barnen i sameskolor, segregerade från svenskarnas barn. Ett "vi och dom-tänkande" grundlades i stället för ett gemensamt "tillsammans-tänkande" och detta sätter sina spår ännu i dag. Var detta rätt väg att gå? Var denna politik särskilt lyckad? Det tål att tänkas på.
Diskussionen om assimilering eller integration ska vara den grundläggande principen för den svenska migrationspolitiken måste tas på allvar. Just nu lägger den en död hand över debatten och den låsningen måste brytas.