Ungdomsarbetslösheten ligger bland de högsta inom EU, och långtidsarbetslösheten bland de unga ökar. Arbetslösheten, sett till hela kollektivet, biter sig fast på rekordhöga nivåer och riskerar att stiga ännu mer om den internationella krisen fördjupas ännu mer.
Efter åratal av tal om arbetslinjen, sänkta trösklar till arbetsmarknaden i form av försämrad arbetslöshets- och sjukförsäkring, och fyra införda jobbskatteavdrag som ska stimulera människor att arbeta mer ser vi inga dramatiskt stora positiva effekter på arbetslöshetssiffrorna. Förvisso skulle siffrorna legat lägre om inte krisen kommit men även under den tid som hjulen snurrade allt snabbare i ekonomin bet sig arbetslösheten kvar på tidigare krisnivåer, därav misstankarna om strukturella arbetslöshetsproblem. Därför borde arbetslösheten oroa de ledande makthavarna än mer än den gör. Problemen löser sig då inte av sig själva även om tiderna blir bättre.
Kombinationen av sämre tider och strukturella problem borde ha gjort stora avtryck i de budgetförslag som såväl regering som opposition lämnat ifrån sig.
I regeringens budget var det stora paradnumret den sänkta restaurangmomsen. I övrigt ökade man på infrastruktursatsningarna som en stimulansåtgärd, satsar 7,2 miljarder fram till år 2015 i ett arbetsmarknadspaket bestående av ökade förmedlingsinsatser, förbättrad uppföljning av arbetssökande och fler programplatser vilket under år 2012 innebär att 1 150 platser i arbetsmarknadsutbildning och
4 300 i arbetspraktik tillskapas.
I den socialdemokratiska budgetmotionen väljer man att tillföra mer pengar till infrastruktursatsningar än vad regeringen föreslår, man tillskapar 57 400 nya platser inom högskola, vuxenhögskola, vuxenutbildning, traineejobb och utbildningsvikariat. Man föreslår, samtidigt som man tar bort den generella nedsättningen av arbetsgivaravgifter för ungdomar, att småföretag ska få arbetsgivaravgiften sänkt med tre procentenheter. För att stärka möjligheterna att få jobb för de som står längst från arbetsmarknaden vill man satsa på plusjobb och offentligt skyddade arbeten.
Men detta räcker inte. Inte ens den socialdemokratiska budgeten innehåller tillräckligt offensiva satsningar för att motverka den strukturella arbetslösheten, även om de socialdemokratiska satsningarna är flera gånger större än regeringens. Fokuset på att motverka arbetslösheten, och då såväl den konjunkturberoende som den mer strukturella, måste bli större.
Effekterna av arbetslöshet är förskräckande, och då främst ur individens synpunkt. Känslan av att inte vara behövd, och att inte få vara med i en arbetsgemenskap, kan vara oerhört nedbrytande och kan knäcka den starkaste människa. Den oro och vanmakt som följer av att inte veta hur man ska klara ekonomin i morgon och räkningarna vid slutet av månaden leder till ohälsa. Allt detta orsakar ett fruktansvärt mänskligt lidande samtidigt som arbetslöshet också kostar på det samhällsekonomiska planet.
Frågan är bara varför inte diskussionerna om den massarbetslöshet som vi ser i Sverige i dag inte är mer brännande het än vad den är. Håller vi på att vänja oss vid dessa förskräckande höga arbetslöshetssiffror? För ett par decennier sedan skulle arbetslöshet på dagens nivåer ha resulterat i att arbetslösheten skulle vara den överskuggande frågan i politisk debatt. Det skulle ha synts i demonstrationståg och hörts i flammande anföranden på gator, torg och i talarstolar i våra beslutande församlingar. Varför är det inte så just nu?
Arbetslösheten måste åter sättas i fokus i debatten. Här får socialdemokratin inte svika.