Pensionsfrågan är ett hett diskussionsämne. Många människor har åsikter om när pensionen ska infalla och storleken på den. För en tid sedan presenterade regeringens pensionsutredare sitt slutbetänkande. Det går i korthet ut på att vi lever allt längre och att vi därmed behöver jobba högre upp i åldrarna för att finansiera den allt större gruppen pensionärer.
Vi som är engagerade för LO:s medlemmar ger ett tydligt svar på de frågorna: se först till att göra något för att förbättra arbetssituationen för dem som har de allra tyngsta jobben och gör något åt tidspressen i arbetslivet, efter det kan vi börja prata om höjd pensionsålder.
LO-medlemmarna orkar idag i genomsnitt jobba fram till 61 års ålder. Allt mer slimmade arbetsplatser, kräver att färre händer ska hinna allt mer. Organisationer inom offentlig sektor bantas till förmån för skattelättnader och som en ren konsekvens av det, så blir arbetsmiljön och arbetssituation sämre. Dessutom borde kvinnors sjukfrånvaro i större utsträckning kopplas till deras arbetssituation och deras arbetsplatser. När dessutom regeringen lade ner Arbetslivsinstitutet, ett institut som var ett nationellt centrum för arbetslivsforskning och som hade en världsledande ställning inom området, blev kunskapen om arbetsmiljöfrågor lidande.
Tidigare har statsminister Fredrik Reinfeldt gjort tveksamma utspel som insinuerat att de människor som fått förtidspension, egentligen inte behöver det, för vill man bara, så kan man jobba med något annat. Nu är ansvarig minister ute och pratar ungefär samma språk när han säger att det är upp till var och en att hålla sig i trim för att orka jobba längre. Dessa utspel visar på en djup okunskap om hur arbetslivet är format för många av LO:s medlemmar. Problemet är inte att man inte vill jobba längre, problemet är att man inte kan!
Det vi behöver göra för att våra medlemmar åtminstone ska kunna jobba fram till 65 års ålder, är att systematiskt fortsätta jobba för en god arbetsmiljö. Det behövs satsningar på forskning, förebyggande åtgärder och utveckling inom arbetsmiljöområdet. Det borde forskas mycket mera i arbetsmiljön inom de kvinnodominerade yrken, eftersom risken för utslitning är mycket större där.
Från fackligt håll fortsätter vi enträget att utbilda våra skyddsombud, vi arbetar för få in mer flexibilitet i våra medlemmars många gånger monotona arbeten och vi fortsätter att jobba för en sund arbetsmiljö för alla. Ett arbetsliv som förstår att människor inte är ”slit- och slängvaror”, vinner i längden. Utöver detta behöver arbetsgivarna ta sitt rehabiliteringsansvar. Det finns mycket att göra för att underlätta ett längre arbetsliv ute på arbetsplasterna.
Arbetsgivarsidan har nu tagit sina första stapplande steg för att förbättra arbetsmiljön för våra medlemmar genom att tillsammans med facken ställa krav på återinförandet av ett nationellt centrum för arbetslivsforskning. Men regeringen tycks ha slumrat in på nästan alla politikområden och när det gäller ett sundare arbetsliv, ja där lyser inte ens nödbelysningen hos regeringen.