Visst är det dåliga tider just nu. Den finanskris som fått den Europeiska Unionen att dallra påverkar naturligtvis också den svenska ekonomin och den svenska arbetsmarknaden. Att mer än sju procent av den svenska arbetsföra befolkningen går utan arbete kan man alltså inte helt och hållet lasta den borgerliga regeringen för. Även regeringen är till viss del offer för omständigheterna. Men det är ändå så att arbetslösheten sticker ut i jämförelse med jämförbara länder i vår närhet, och återhämtningen mellan den förra krisen och denna var betydligt svagare än man kunde förvänta sig, trots att den moderata arbetslinjen genomfördes med full kraft. Det var jobbskatteavdrag som skulle göra det mer attraktivt att arbeta, sänkta ersättningar i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen som skulle minska de inlåsningseffekter i form av alltför höga ersättningsnivåer som Anders Borg och Fredrik Reinfeldt tyckte sig kunna se och som hindrade människor från att gå från sjukskrivning eller arbetslöshet till arbete. Åtgärder som endast tycks ha haft marginell effekt, vilket regeringen också verkar smärtsamt medvetna om eftersom man inte heller vågat utvärdera effekterna av de egna reformerna.
En av de stora förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen var fasindelningen av de insatser som Arbetsförmedlingen har till sitt förfogande. Detta skulle underlätta en tidig återgång till arbetsmarknaden genom att åtgärder sätts in i tidigare skede. Tanken är i grunden helt rätt eftersom tidigare forskning visat att det blir allt svårare att återinträda på arbetsmarknaden ju längre man varit arbetslös. Tyvärr glömde man dra nästa nödvändiga slutsats av det resonemanget, nämligen att ju längre tiden går i arbetslöshet desto mer insatser krävs för att den arbetslöse ska kunna återgå i arbete. I Fas 3 i arbetslöshetsförsäkringen är insatspaketet tyvärr alldeles för begränsat för att man ska nå framgång i arbetet. Detta får också förskräckande effekter. Strax före jul visade en undersökning som Ekot genomfört att av de nästan tiotusen personer som gick in i Fas 3 för två år sedan så befinner sig fortfarande drygt sextusen i Fas 3. Endast sexton procent av dessa tiotusen människor har fått arbete när två år har gått, och den stora merparten av dem som fått jobb har fått jobb med någon form av lönebidrag.
Sverige behöver alltså en betydligt mer kraftfull arbetsmarknadspolitik än den som regeringen för idag. A och O i arbetsmarknadspolitiken måste vara att se till att de personer som hamnar i arbetslöshet har kompetens som passar de arbeten som finns tillgängliga och som kan förväntas finnas när konjunkturen vänder. Utbildning, såväl i form av reguljära utbildningar som arbetsmarknadsutbildningar, är alltså en av grundstenarna i en fungerande arbetsmarknadspolitik så att matchning mellan arbetslösa och tillgängliga arbeten kan fungera. När det gäller ungdomsarbetslösheten är detta den i särklass största framgångsfaktorn.
En annan viktig byggsten är den trygghet i omställning som arbetslöshetsförsäkringen ska utgöra. Människor som inte behöver oroa sig för att hamna i fattigdom på grund av arbetslöshet vågar tänka om och tänka nytt i tid. Därför är det ett hot mot Sveriges utveckling att endast fyrtio procent av dagens arbetslösa har rätt till A-kassa och att endast fyra procent får ut åttio procent av sin tidigare inkomst. Detta om något motverkar rörligheten på svensk arbetsmarknad.
Sverige behöver en ny arbetsmarknadspolitik, och det brådskar. Det räcker inte med en arbetslinje som visat sig ha havererat. Nu behövs det en politik för arbete. Det är ett av de krav som måste riktas mot regeringen inför det nya året.