Det är därför inte så konstigt att högerns första åtgärd när de vann regeringsmakten handlade om beslut som kraftigt försvagade facket. Vill man försvaga Socialdemokratin ska man försvaga facket och den facklig politiska samverkan. Direkt efter högerns valseger 2006 attackerades därför det fackliga medlemskapet.
Löntagarnas rätt till avdrag avskaffades och egenavgiften till a-kassan höjdes kraftigt. Efter dessa åtgärder rasade fackets medlemssiffror precis som högern planerat. A-kassan har nu dränerats på medlemmar och den solidariska fördelningen mellan kassorna har monterats ned.
Som bekant hävdar högern att en dyrare avgift till a-kassan skulle få facken att vara försiktigare i löneförhandlingarna samtidigt som fler skulle söka sig till nya branscher där efterfrågan på arbetskraft är större. De högre avgifterna till a-kassorna skulle alltså påverka både lönerna och arbetslösheten. Nu - snart fem år efter a-kassereformen - visar forskningen dock att det inte blev så. Professor Anders Kjellberg, som bland annat forskat på konsekvenserna av a-kassereformen säger till TT att den enda riktigt tydliga effekten blev att många lämnade kassorna och att facken tappade medlemmar.
De växande avgiftsskillnaderna i a-kassan gjorde att organisationsgraden mellan olika löntagargrupper blev markant under 2008 - 2009. Det var inte ovanligt under förra året att den sammanlagda medlemsavgiften i fackförening och a-kassa för många arbetare hamnade kring 700 kronor eller mer per månad. Medlemmar i IF Metall och GS a-kassor betalade till exempel mer än fyra gånger högre avgift än vad civilingenjörerna gjorde-
Kjellberg visar dessutom i rapporten "Kollektivavtalens täckningsgrad samt organisationsgraden hos arbetsgivarförbund och fackförbund"hur det fackliga medlemsraset helt saknar motsvarighet på arbetsgivarsidan. Arbetsgivarnas organisationsgrad är i motsats till det fackliga medlemsraset mycket stabilt.
Den svenska fackföreningsrörelsen är trots de medvetna högerattackerna fortfarande stark i en internationell jämförelse.
Fram till i mitten av 1990-talet var nästan 90 procent av arbetarna fackligt anslutna. Därefter har den fackliga anslutningen sakta minskat. Efter högerattackerna så gick raset dock fort, första kvartalet i år hade andelen fackligt anslutna sjunkit till 69 procent, vilket är det lägsta nivån på över 40 år.
Förra veckan presenterades LO- rapporten "Röster om facket och jobbet, det fackliga medlemskapet".
I rapporten konstateras att den främsta orsaken till att inte gå med i facket är att det är för dyrt, hela 35 procent uppger att det är en kostnadsfråga. Bland dem som har lämnat facket, anger allt fler nu kostnaderna som skäl för detta. 2006 var det 17 procent och i år har siffran stigit till 27 procent.
Av samtliga LO-medlemmar kan vi i rapporten utläsa att 80 procent anser att det fackliga medlemskapet ger bättre anställningstrygghet, 66 procent att det ger möjlighet att påverka arbetsmiljön och 63 procent att det ger bättre löneutveckling.
På frågan om man kan tänka sig att bli medlem i facket svarar 57 procent av de arbetare som inte är medlemmar i facket ja eller kanske medan 41 procent svarar nej och 2 procent vet ej. Mest positiva är ungdomar då 82 procent av dem i åldern 18-24 år kan tänka sig att bli medlemmar. Jämfört med tidigare undersökningar har andelen som kan tänka sig bli medlemmar ökat från 47 procent år 2002 till 57 procent år 2011.
LO-rapporten visar på positiva trender i samhället i inställning till det fackliga medlemskapet. Trots färre medlemmar än någonsin finns det positiva signaler. Medlemmarna är nöjda med facket och fler än någonsin uppger att de faktiskt kan tänka sig att bli medlemmar. Särskilt glädjande är det naturligtvis i ungdomsgruppen -där hela 82 procent kan tänka sig att bli medlemmar i facket.
Det är viktigt att LO tar medlemstappet på allvar, och det är lika viktigt att det facklig politiska samverkan fortsätter och utvecklas.
Jag delar många av åsikterna och gillar många av förslagen i Ylva Thörns utredning om den facklig-politiska samverkan.
Precis som Ylva Thörn föreslår så måste den facklig-politiska samverkan få större utrymme och formaliseras. Thörn föreslår klokt bland annat att en biträdande partisekreterare införs för att sköta kontakter med LO, TCO och Saco. Den nya biträdande partisekreteraren ska även leda partiets fackliga utskott som även bör beredas större inflytande.
Varje partidistrikt bör dessutom ha en facklig-politisk ombudsman och ett facklig-politiskt utskott där LO-folk och S-politiker möts föreslår Thörn.
Det är bra att arbetarrörelsen har en levande diskussion om den facklig politiska samverkan. Det är en unik modell som gett och fortfarande ger arbetarrörelsen en enorm styrka.