Presidentvalet i Egypten illustrerar de svårigheter som demokratianhängarna i Mellanöstern ställs inför när de ska försöka omsätta framgångarna från den arabiska våren i konkret politisk verklighet. I brist på egna trovärdiga kandidater, tvingas de välja mellan kandidater som antingen har rötterna i den gamla regimen, eller som förts fram och stöds av det Muslimska brödraskapet och andra religiösa grupperingar. Det kan tyckas vara ett val mellan pest och kolera, särskilt för kvinnorna. Det fanns ingen kvinna i startfältet.
Bristen på konkurrenskraftiga kandidater framsprungna ur den våren arabiska våren är inte förvånande. Ungdomarna på Tahrirtorget saknar erfarenhet och politisk organisation. Den gamla regimens folk kan falla tillbaka på militären och existerande institutioner. De har också ett politiskt nätverk, även om Mubaraks parti upplösts. En sådan kandidat är före detta ministern och flygvapenchefen Ahmed Safiq som gått vidare till andra valomgången den 16-17 juni, tillsammans med Brödraskapets kandidat Muhammad Mursi.
De religiösa (islamistiska) kandidaterna är oprövade kort i regeringssammanhang, men de har vunnit trovärdighet genom sin långa kamp mot den egyptiska diktaturen och även genom det sociala arbete som Brödraskapet utför. Den oberoende islamisten Abd al-Munim Abu al-Futuh, som utträdde ur Brödraskapet häromåret, troddes vara den av de islamistiska kandidaterna som hade störst chanser i valet. Men al-Futuh besegrades alltså av Brödraskapets egen kandidat Mursi. Mursi fick 24,7 procent av rösterna, Safiq 23,6 procent. Det betyder att mer än hälften av väljarna i första omgången ska göra ett nytt val. Till dessa kommer den halva av väljarkåren som inte röstade alls. Kanske röstar fler nästa gång. Valet är alltså långt ifrån avgjort.
Brödraskapet och andra islamistiska grupperingar dominerar redan parlamentet, och många egyptier skräms av perspektivet att även presidentposten faller i händerna på Brödraskapet. Men erfarenheterna från andra länder tyder på att islamisterna är mer intresserade av affärer än av religion när de väl får politiskt inflytande. Det finns andra hot mot den spirande egyptiska demokratin som är mer akuta, till exempel militären. Kommer de militära ledarna verkligen att överlämna makten (och privilegierna) till en civil ledning, och vad blir i så fall priset?
Ett annat hot är den ekonomiska krisen i landet. Får den nya civila ledningen inte bukt med de ekonomiska problemen, inklusive den utbredda korruptionen, lär den inte bli långlivad. Den måste också göra något åt den fysiska otrygghet som många egyptier upplever. Det kräver bland annat omorganisering av polisen, som få medborgare känner företroende för i dag. Ett islamistiskt styre som ägnar sig åt att tvinga på egyptierna religiösa lagar i stället för att lösa deras akuta vardagsproblem, får det hett om öronen. Ökat kvinnoförtryck sätter inte fart på ekonomin.
Hur valet än slutar, är det viktigt att väljarnas utslag respekteras av både av egyptierna och omvärlden, inklusive USA och EU. Det är stort steg i rätt riktning att fria val kan hållas i Mellanösterns folkrikaste land, och ett demokratiskt Egypten kan bli en modell för hela regionen. Det står och väger i flera länder, och en fredlig övergång till civilt styre i Egypten kan påskynda den demokratiska utvecklingen i resten av Nordafrika och Mellanöstern. Från Marocko i väster till Saudiarabien och Iran i öster, Syrien i norr och Sudan i söder. Ökensanden bränner under de kvarvarande diktatorernas fötter.