Vi lever i ett samhälle där människor inte längre definierar sig som ”svenskar” eller ”norrlänningar” eller ”mänskligheten” eller något annat förutbestämt. Vi väljer istället att förstå oss själva på olika sätt beroende på sammanhang. I ett starkt individualiserat samhälle kommer därför folk att byta karaktär efter omständigheterna, de kommer att ha flera olika identiteter samtidigt och vägra leva efter någon mall som andra bestämt.
Några går så långt att de menar att ”individen” – som består av orden ”in” och ”divid” och betyder ”icke delbar” – faktiskt borde förstås som ”divid”. Alltså att vi i högsta grad är delbara. Vi kan inta flera olika identiteter efter varandra – eller ha dem samtidigt.
Det här är en logisk följd av att vi för ett hundratal år sedan lämnade klansamhället. Den ”naturliga” hemhörigheten i familjen, i hembygden, rasen eller folket kom att bytas ut mot en ordning där vi går från att vara ett instrument för att gruppen ska lyckas till att istället sträva efter självförverkligande.
Förr var det ”blodet” som höll oss samman. Vi hade koll på våra kusiner och gick på bryllingars begravning. Eftersom de var oss nära och kära om inte annat som en del av vår livförsäkring.
I dag är det kompisarna på nätet som vi gaddar ihop oss med.
Några milstolpar i denna utvecklingen har varit frigörelsen från statskyrkan, rätten att skilja sig, särbeskattning, homosexuellas rättigheter, individuell rösträtt och valfrihet i skolan.
Kronan på verket är personnumret. Du är ditt födelsedatum plus fyra siffor. Medan efternamnet – som förr talade om vems barn du var – inte är lika viktigt.
Visst, lokala identiteter – i släkten, hembygden, kulturen – har alltid funnits och kommer antagligen alltid att finnas. Men poängen med det moderna samhället har varit att vår ”klantillhörighet” har blivit frivillig. Något vi själva får bestämma.
Socialdemokratin har i hög grad arbetar för att skapa detta samhälle.
Med sin välfärdspolitik har de medverkat till att folk frigjorts från släktens strukturer. Vi blir redan vid ett par års ålder separerade från föräldrarna och lär oss att gradvis stå på egna ben.
Och på ålderns höst ska vi inte vara beroende av våra släktingar.
Den stora samhällsgemenskap som många föreställde sig att denna utveckling skulle leda fram till har dock uteblivit. Istället har vi blivit fritt svävande partiklar, som rör oss antingen kring jordklotet eller i cyberrymden. Helst samtidigt.
Det finns inte längre någon mittpunkt, något gravitationscentrum i samhället. Folk röstar inte längre efter klass, har stark känsla för hembygden eller planterar att offra sig för någon stor sak.
Frågan är om socialdemokratin nu kan slå sig till ro och försvara detta samhälle – och kämpa för att alla ska ha möjlighet att fritt forma sina liv. Eller om partiet ska försöka skapa en ny gemenskap baserad på detta makalösa röra av divider som söker lyckan bakom nästa hörn, eller via en ny app.