I oktober 2010 hittades de två eritreanska barnen Hiyab och Deymond övergivna i familjens lägenhet efter att grannar larmat polisen då de hört gråt från lägenheten. Sedan dess är barnens mamma spårlöst försvunnen. Ingen vet om hon lever eller ej. Barnens pappa sitter troligtvis fängslad i Eritrea.
Innan mamman och barnen kom till Sverige vistades de under ett halvår i ett flyktingläger i Italien och det är detta som spökar. Enligt principen om första asylland är Italien det land där deras skyddsbehov ska prövas och tillgodoses då det är det land man kommer först till som ska ansvara för detta. En princip som i sig är helt rätt och riktig. Hade mamman funnits kvar i bilden hade det inte heller varit särskilt mycket att säga om utvisningen i sig. Men nu är bilden en helt annan.
Det yngre av barnen, Hiyab, har bott mer än halva sitt liv i Sverige och talar svenska. Den äldre brodern, Deymond, har en utvecklingsstörning med autistiska drag och har bara för någon månad sedan börjat tala. Under det år som gått sedan mamman övergav sina två barn och försvann ut ur bilden har de båda barnen rotat sig i sin fosterfamilj och börjat känna trygghet.
Nu ska denna trygghet raseras och de båda barnen ska ensamma utvisas till Italien, ett land med vilket de saknar alla band förutom den tid de vistades där tillsammans med mamman i flyktinglägret. Inget av barnen talar heller italienska. Inte heller har barnen några släktingar i landet. Ändå ska barnen utvisas ensamma till Italien bara på grund av principen om första asylland.
Migrationsverket anser det inte att det finns några hinder att utvisa barnen till Italien. I utvisningsbeslutet skriver Migrationsverket: "De har således, även med beaktande av att de är barn, vistats en relativt kort tid i Sverige. Även om Deymond och Hiyab i viss utsträckning hunnit anpassa sig till svenska förhållanden får de ändock anses ha starkare anknytning till hemlandet och sina föräldrar samt till Italien än till Sverige."
Detta är inget annat än ett uttryck för stelbent svensk byråkrati. Man kan undra vart den svenska humaniteten tagit vägen. Är det kanske till och med så att detta är ett uttryck för att vår svenska humanism rentutav är död, eller åtminstone ligger i dödskramper.
Att skriva att barnen har starkare band till sina föräldrar är ju närmast ett hån. Mamman är ju ute ur bilden eftersom ingen vet var hon finns och om hon lever, samtidigt sitter pappan fängslad i Eritrea. Vem av de båda tänker sig migrationsverket ska kunna ta hand om barnen? Man kan bara undra.
Nu måste vi visa att Sverige är ett land med humanistiska värderingar, och att vi är ett land som sätter barnens bästa i centrum. Barn är ingenting man kastar omkring hursomhelst. Barn måste få känna trygghet. Vårt samhälle måste se till varje enskilt barns bästa. Det kan inte vara Hiyab och Deymonds bästa att kastas ut till en oviss framtid i Italien. Det bästa är att barnen får bo kvar i det fosterhem där de vistats det senaste året. Det är det enda humana.