Ibland kan jag reta mig på mig själv för att jag låter små irriterande saker uppta alltför mycket energi. Men det är väl kanske i grunden ett tecken på att man har det väldigt bra. Man kan tillåta sig att ödsla energi på sådant som är totalt oväsentligt och som man borde hantera med en nonchalant axelryckning.
En sådan sak är exempelvis mitt Coop-kort. Nu har jag för tredje gången på tre veckor drabbats av att detta kort avmagnetiserats så att det inte längre fungerar. Detta är ju i sig ett fascinerande fenomen, för inget av de andra korten som jag förvarat tillsammans med Coop-kortet har rönt samma öde. Nej, de fungerar lika bra som förut. Detta måste ju tyda på att det är avsevärt sämre kvalitet på magnetremsorna i Coop-korten än i de andra korten. Men det får ändå konsekvenser. För det första bär jag på en gnagande irritation som stjäl energi. Och den energiförlusten fördubblas då jag dessutom blir irriterad på mig själv för att jag låter mig irriteras av denna småsak som ett avmagnetiserat kort råkar vara. Men det får också till effekt att jag faktiskt undviker Coop till dess att det nya kortet kommer.
Det är nämligen så att jag vant mig vid självskanning. Detta är en välsignelse, trots att jag ju utgör ett ensamhushåll och då inte har så enormt mycket i min varukorg när jag handlar. Men jag har vant mig vid smidigheten och det tempo som självskanningen tillåter. Redan innan strulet med de avmagnetiserade korten låg Coop lite på minus jämfört med Ica-butiken här i stan. Orsaken till detta heter effektiv utcheckning. Kvantum har nämligen inte bara självskanning. De har också självutcheckning för självskanningskunder. Detta om något är smidigt.
Samtidigt innebär min vurm för självskanningen och självutcheckningen ett konstant dåligt samvete när jag är och handlar. Detta beror på att jag går omkring i butiken och känner det som om jag stjäl jobbet från butikspersonalen. För det är ju helt klart så att självskanning innebär att butiksägaren kan rationalisera bort en del kassapersonal. Det blir ju avsevärt mindre jobb i själva butikskassorna, oavsett om man har självutcheckning eller inte.
I ett försök att döva mitt dåliga samvete som jobbtjuv så brukar jag försöka intala mig själv att jag faktiskt bidrar till att undvika förslitningsskador hos butikspersonalen. Att sitta i kassan och skanna in varor med alla lyft och vridningar som detta innebär gör butiksarbete till ett mycket slitsamt arbete . Ett arbete som kräver sitt pris i form av utslitna axlar och onda nackar. Men även om jag låter arbetsmiljön eka som ett mantra i mitt huvud känns det inte bra att leva som jobbtjuv.
Har ni tänkt på att ni oftare och oftare hamnar i "självskanningssituationer" i de mest skiftande sammanhang. Vi bokar våra biljetter själva numera och betalar dessa utan att möta en mänsklig själ och vi knappar på telefoner som galningar när vi ska kontakta kundtjänster hos företag och myndigheter. Vi bokar tider på gymmet och bokar bord på restaurangen via internet. Vi gör själva mer och mer av andras jobb och rationaliserar bort varandra.
Häromdagen hamnade jag nästan i en "självskanningssituation" när jag var på läkarbesök för min järnbrist. Den mycket trevlige läkaren frågade då plötsligt vad som är orsaken till min järnbrist. Nu kunde jag ju inte använda mig av denna självutcheckningsmöjlighet utan var tvungen att svara att jag inte visste. Men visst hade det varit enkelt om jag kunnat fixa det också själv.
Nu går jag bara och väntar på att mitt fjärde Coop-kort ska dimpa ner i brevlådan så att min irritation kan ebba ut och Coops förtroendekapital kan återställas.