Ibland när jag sitter och funderar över hur det kommer sig att vi socialdemokrater har hamnat i en situation där vi famlar likt en törstande i en öken och inte vet hur vi ska bete oss för att hitta fram till den oas som hägrar. Vi tittar på verkligheten runtomkring oss och vet inte riktigt hur vi ska förhålla oss till det vi ser. För det vi ser är en annan värld än förut, en annan värld än den vi en gång formade våra viktigaste politiska projekt utifrån. Världen har helt enkelt förändrats. Frågan är bara hur vi ska förhålla oss till den verklighet vi nu ser runtomkring oss. Ska vi följa kartan eller ska vi faktiskt ta och titta oss runt för att hitta svaren där?
Jag har kommit att fundera mycket kring om det kanske är så att det är vår egen framgång som gör oss så förvirrade och ambivalenta. Är det kanske så att det samhälle som nu förbryllar oss är produkten av vår egen politik, och också beviset för att vår kamp har varit framgångsrik. Lek med denna tanke ett tag. Säkert frågar du dig nu hur jag egentligen tänker och vart jag vill komma. Vet jag det ens själv?
För mig är tanken i alla fall svindlande på många sätt. Svindlande dels för att det bevisar kraften i politiken, att samhällsförändringar faktiskt är burna av idémässiga föreställningar som man kan genomföra, men också svindlande utifrån tanken att när vi nu har lyckats genomföra det vi ville så kan vi inte hantera produkten. Båda delarna är omvälvande på var sitt sätt. Det ena utifrån insikten om vilken kraft politiken besitter, det andra utifrån vår oförmåga att hantera det okända.
Nu är du säkert än mer konfunderad och frågande inför vad jag försöker fånga och vad jag vill diskutera. Men nu ska jag äntligen ge mig på att försöka beskriva mina tankar. Sedan ska det bli intressant att se om du håller med, eller förkastar mina resonemang som kvalificerat svammel.
För socialdemokratin har människans frigörelse och den enskildes makt att forma sina liv oberoende av de förutsättningar man får vid födelsen alltid varit det yttersta målet. Vi har utformat vår politik utifrån detta mål, och genomfört reformer som ska stödja samhällets omvandling i riktning mot detta. Det har bland annat handlat om kommunal barnomsorg så att kvinnorna ska kunna förvärvsarbeta på samma villkor som männen, en grundskola och gymnasieskola som ger en bra grund för det fortsatta livslånga lärandet och en högskola som öppnats upp för alla samhällsgrupper. Reformer som alla har syftat till att endera öka det egna självbestämmandet genom att ta bort hinder eller genom att ge kunskaper.
Men vad händer då när människorna har fått det så bra att man kan frigöra sig från de ok som historiskt vilat över dem? När de, på samma sätt som den tidigare överheten alltid kunnat göra, börjar ställa krav på det omgivande samhället. När tidigare hemarbetande lågutbildade kvinnor som fick chansen att gå ut på arbetsmarknaden tack vare barnomsorgen och därför med mössan i hand ödmjukt tog emot den nu har bytts ut mot välutbildade kvinnor som ställer krav på kvalitet och valfrihet så blir det närmast ett problem för den socialdemokratiska politiken. I stället borde vi glädjas åt den mänskliga frigörelse som vi åstadkommit och i stället fråga oss vad nästa utmaning ska bli, och hur vi ska kunna möta dessa befriade människors krav på samhället. Är problemet kanske att vi i grunden inte insett hur väl vi lyckats med stora delar av vår politik, och därför nu känner oss vilsna i stället för stolta. Kan vi släppa den känslan och gå vidare är vi riktigt på banan igen.