Sverige är ett land som många gånger slår sig för bröstet i jämställdhetsfrågor. För det mesta finns det grund för detta. Vi har som land varit mycket progressiva i många jämställdhetsfrågor, och lagstiftningsmässigt håller vi oss väl framme. Men inom vissa samhällssfärer går utvecklingen alldeles för långsamt framåt. Eller till och med åt fel håll.
Ett område där utvecklingen inte alls är positivt är näringslivets toppskikt. Enligt det kvinnoindex som Andra AP-fonden tar fram så är det till och med så illa att det för andra året i rad är så att andelen kvinnor i börsbolagens styrelser minskar. År 2012, som redovisningen avser, är 22,7 procent av ledamöterna i börsbolagens styrelser kvinnor. Det är 0,2 procentenheter lägre än året innan. Tack och lov ser det något bättre ut om man tittar på börsbolagens ledningar. Där ökar kvinnorepresentationen i alla fall, oavsett om det sker från en skamlig nivå på 15,3 procent till en fortfarande skamligt låg nivå på 16,3 procent.
När man studerar Andra AP-fondens Kvinnoindex är det lätt att konstatera att kvinnor missgynnas strukturellt och att de sorteras bort i allt högre grad ju längre man kommer upp i hierarkierna. Ser man till befolkningen som helhet så är kvinnorna i majoritet, 50.1 procent av befolkningen är nämligen kvinnor. Går man vidare och ser på andelen kvinnor bland de som har en universitetsexamen så ligger denna på 46,5 procent. Bland cheferna inom den privata sektorn så ligger denna på 28,2 procent. Som redan tidigare konstaterats ligger andelen kvinnor i ledningsposition på 16,3 procent. I en tredjedel av alla börsbolag är tyvärr situationen trots detta så bedrövlig att det fortfarande saknas någon kvinna i börsbolagets operativa ledning. Och tar man översta steget i hierarkin, de verkställande direktörerna så är det bara 4,3 procent av dem som är kvinnor. Det är till och med så illa att det bland börsbolagen är vanligare med en verkställande direktör som bär förnamnet Johan än vad det är med en kvinna, oavsett förnamn.
Samma strukturella diskriminering av kvinnor kan man se på styrelsesidan i näringslivet. Medan 22,7 procent av styrelsemedlemmarna är kvinnor är det bara 4,3 procent av styrelseordförandena som är kvinnor.
Den måttstock som uppenbarligen gäller är den att ju högre man kommer upp i näringslivshierarkin så är desto mer av kompetensen koncentrerad till den del av underlivet som råkar hänga på utsidan hos männen. Detta är naturligtvis en spegling av samhället i övrigt. Trots att vi arbetat med jämställdhetsfrågorna i decennier i vårt land så är samhället inte jämställt. Män och kvinnor bedöms utifrån olika måttstockar. Kompetensskalan är i grunden binär. Att vara man jämställs med att vara kompetent, och att vara kvinna innebär då per definition att uppfattas som mindre kompetent.
Det handlar alltså om strukturer som i grunden måste förändras. Det måste göras genom konkret handling. Oavsett om kvotering i grunden är ett misslyckande så är det kanske så att vi nu måste bita i det sura äpplet och införa lagstiftning kring kvotering till bolagsstyrelser. Detta så att män empiriskt kan få uppleva att kvinnor är lika kompetenta som män och minst lika lämpade att inneha uppdrag som styrelseledamöter i börsbolagens styrelser som vad männen är. Och lyckas man uppnå mer jämställda bolagsstyrelser kommer andelen kvinnor på VD-posterna med tiden också att öka. Detta går hand i hand.
Erfarenheterna från Norge som redan infört en sådan lagstiftning är goda. Inte var det så att kompetensnivån i de norska börsbolagens styrelser sjönk i och med kvinnornas intåg. Tvärtom ökade den formella kompetensen i styrelserna när männen inte ohejdat kunde fortsätta med att utse mindre kompetenta män till styrelserna och därmed ratade kvinnor med högre kompetens.
Trots att det nu gått sju år sedan den norska kvoteringslagstiftningen infördes är den fortfarande impopulär bland företagsledarna i Norge. Hela sextionio procent av dessa är motståndare till lagstiftningen. Motståndet mot en påtvingad objektiv kompetensbedömning är fortfarande kompakt. Men det är ju inget att förundras över. Lagstiftningen gör ju intrång i deras tidigare oinskränkta maktsfär. Det svider, och det svider ordentligt.
Men det är just i sådana här fall lagstiftning är så effektivt. På detta vis kan man tvinga fram en förändring som annars aldrig skulle ske i tillräckligt hög takt. Så låt oss därför ge ryggdunkarkulturen ett knivhugg i ryggen och lagstiftningsvägen ställa krav på en bredare rekrytering till bolagsstyrelserna som tar vara på hela det kompetenskapital som finns i samhället i stället för att begränsa urvalet till de49,9 procent som är män.