Tunaskolan i Luleå blev rikskänt i slutet av januari. Under några veckor fladdrade min gamla högstadieskolas korridorer förbi i media medan debatten rasade. Det handlade om en väggmålning utanför en toalett, föreställande en kille som tjuvkikar på tjej på en toalett. Astrid Johansson, 14 år, var den enda på skolan som såg att bilden cementerade könsroller och förstärkte sexistiska strukturer.
För att möta kritiken gjorde skolan en enkätundersökning där eleverna fick svara på frågan om de mådde dåligt av målningen eller inte. Jag kan inte låta bli att påminnas om när jag själv för över tio år sedan satt i Tunaskolans aula tillsammans med rektor, skolsköterska och min klass. Frågan om strukturer reducerades till den enkla frågan "Är det någon av er som känner er utanför i er klass?". Självklart var det ingen som kände sig utanför.
Jag berättade såklart inte om de medsystrar som kommenterade min kropp i omklädningsrummet efter gympan, som vände ryggen när jag kom i korridoren och som förlöjligade mig när jag skulle säga vad jag tyckte. Jag berättade inte heller att samma lärare som satt med på mötet faktiskt redan visste svaret på frågan. Än idag påverkar de personerna mitt liv genom att påminna mig om att jag inte ska tro att jag är någon. Att jag ska fortsätta dra upp axlarna och skämmas för min kropp.
Jag var och är långt ifrån ensam. Nästan en tredjedel av alla elever i årskurs 3-6 har någon gång under det senaste året blivit kränkta av en annan elev på sin skola. Tolv procent av alla högstadieelever känner sig otrygga på skoltoaletter, i omklädningsrum och i korridorer. Skoltoaletterna på Tunaskolan är med andra ord bara en del av vad som borde diskuteras om strukturer som sitter i väggarna på landets skolor. Det handlar om att vuxna måste ta sitt vuxna ansvar och inte smita in i personalrummet medan elever får sköta konflikthanteringen.
I samband med mediedrevet sa Luleå kommuns skolchef Karina Pettersson-Hedman att "det viktiga nu är att debatten inte går över styr". Till skillnad från skolchefen Karina Pettersson-Hedman hoppas jag att den här debatten går över styr ordentligt. Jag hoppas att det blir en diskussion som i förlängningen ger barn och unga det självförtroende jag själv saknade i Tunaskolans korridorer. Sexism handlar ytterst om strukturer. På liknande sätt som mobbning och trakasserier många gånger sitter i väggarna, blir till slut sexism så normaliserat att ingen ser det. Tunaskolans rektor Agneta Hedenström sa efter händelserna att det inte var någon på skolan "som såg det sexistiska i bilden. Vi kanske inte hade de glasögonen på oss".
Jag är övertygad om att det är fler glasögon som Tunaskolans skolledning missat att ta på sig. Än mer övertygad är jag om att det finns fler skolledningar som har samma problem.