När EU-valet var färdigräknat efter en rasslande målfotodramatik stod det klart att Miljöpartiet lyckats erövra det tjugonde mandatet med en marginal på 453 röster gentemot Socialdemokraterna. Självklart svider det i det socialdemokratiska skinnet att det är miljöpartisterna som får jubla och vi som får deppa över ett förlorat mandat. Tack och lov förändrar inte detta något i de övergripande maktförhållandena i Europaparlamentet denna gång. Den konservativa gruppen i parlamentet hade redan ett betryggande övertag gentemot den socialdemokratiska så att ett mandat flyttar till den gröna gruppen vänder inte upp och ner på maktförhållandena. Men det kunde ju ha varit så att det hade handlat om ett enskilt mandat.
Tänk bara på lotteririksdagen här hemma i Sverige i början av sjuttiotalet. Hade det sista mandatet hängt på 453 röster då så hade kanske historien ritats om för lång tid framöver. I höstens val skulle situationen kanske kunna vara att striden om det sista mandatet avgjorde vilken färg regeringen ska under den kommande mandatperioden, eller om på vilken sida om fyraprocentsspärren som Centerpartiet eller Kristdemokraterna hamnar.
Poängen är helt enkelt att det som många tveksamma väljare uppfattar som en floskel ”Att varje röst räknas och är avgörande” faktiskt är en sanning. Det om något visar väl den spännande upplösningen på detta EU-val.
Efter en intensiv valrörelse så hade det räckt med att vi hade kunnat övertyga fyrahundrafemtiotre socialdemokrater, som kanske till och med redan är partimedlemmar, att kliva upp från sofflocket och gå till vallokalen så hade Aleksander Gabelic (S) tagit det sista mandatet i ställer för Max Andersson (MP). Det är lite drygt 1,5 person i varje kommun i vårt avlånga land. Och om vi ser oss omkring i vår närhet vet vi nog alla en eller ett par personer som vi med bearbetning kanske hade fått till valurnan för att rösta.
Det är ren tur att denna väckarklocka kom i valet till Europaparlamentet och att mandatstriden stod med Miljöpartiet i stället för Sverigedemokraterna. Då hade nog förtvivlan varit många gånger större och åtminstone jag hade förbannat mig själv i långt högre grad. Nu vet vi vad som gäller. Det är bara att ta fram nästa ”floskel” och göra den till sanningen, nämligen den om att ”kämpa ända in i kaklet”. Hade vi inte gjort en dålig målgång och Miljöpartisterna verkligen kämpat ända in i kaklet så hade mandatet varit vårt. En lärdom som är nog så viktig för alla aktiva socialdemokrater. För i höstens val har vi inte råd att förlora ett enda mandat i ”onödan”, oavsett om mandaten stannar inom den rödgröna oppositionen.
Visst är det fantastiskt, att mitt uppe i besvikelsen, ändå kunna konstatera storheten i vårt demokratiska system. Varje medborgares röst är viktig för utgången av demokratiska val. Det kan nog ingen förneka eller tvivla på efter detta val.
Skulle det nu vara så att Du är en av de fyrahundrafemtiotre socialdemokrater på sofflocket som hade kunnat ändra på valresultatet vill jag bara säga en sak: Den fjortonde september hoppas jag verkligen att du inte ligger kvar på sofflocket och låter regeringen Reinfeldt via passivitet få din röst. Det har inte Sverige råd med, och inte du heller. Kom ihåg det!