Är det tillåtet med mediakritik?
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
En majoritet av ledamöterna tycker att företag och organisationer som fått en ofördelaktig publicitet ska kunna begära skadestånd. En majoritet vill också begränsa mediernas möjligheter att bevaka kända personer.
Jag gissar att riksdagens ledamöter tycker att det börjar gå för långt med kändisjournalistiken och de hysteriska dreven som tänjer gränserna allt mer. Folk måste ha rätt till ett privatliv, även makthavare. Att avslöja missbruk av allmänna medel eller svindleri av företagskassan är en sak.
Men krypa runt i trädgårdar hos kända personer för att avslöja deras sexliv kan väl ändå inte vara avgörande för demokratin?
Riksdagsledamöterna tycks också anse att poliser inte bör få berätta för medierna om pågående utredningar. Så att det inte blir svårare att lösa mordfall.
När medierna tar upp detta låtsas de självfallet som om det inte finns något problem annat än hos riksdagsledamöterna. De sägs hota demokratins grundvalar. Mediernas självsyn baseras nämligen på att de är grundbulten i det öppna samhället. Om medierna inte får arbeta helt fritt utan inblandning kommer vi att glida ner i diktaturens träsk.
Tror vi på det? Och om det nu är så att yttrandefrihet är grundvalen för demokratin, bör vi inte diskutera hur den friheten missbrukas?
Vi bör ha som utgångspunkt att medierna systematiskt förvränger sanningen. När vi läser tidningen, lyssnar på radion eller tittar på tv, ska vi anta att det som sägs inte är sant.
Det behöver inte vara lögn heller, men det är i vart fall en så pass stor skillnad mellan Media-verkligheten och den Verkliga Verkligheten att en aktiv och sanningssökande medborgare använder gängse medier med samma skepsis som när Internet används.
Självfallet ska vi erkänna att det i allmänhet är skillnad mellan skvallertidningarnas sanningshalt och det som sägs i lokaltidningar. Det vet vi alla.
Men just denna skillnad - som vanligt folk inte har några problem att göra - återfinns inte hos våra medier. Journalister och mediefolk har en stark kollegial sammanhållning och att få dem att kritisera kollegor är mycket svårt. Det är lättare att få poliser att skvallra på varandra.
Jag har därför några förslag: Journalisterna bör vakta sitt eget skrå och dra en gränslinje mellan journalistik som söker sanningen och den journalism som skriver skaldestycken baserade på verkliga händelser.
Journalister som sätter sitt namn under en artikel bör vara ansvarig även för ingress och rubriksättning. Och inte kunna skylla ifrån sig på att skruvade rubriker och bildtexter är satt av någon annan anonym redaktionsmedlem.
Framförallt bör vi efterlysa en självsanerande debatt bland medierna. De är nämligen de enda makthavare som inte granskas öppet. Och se vad den försummelsen har lett till!
Det bör med andra ord vara så, att yttrandefriheten i framtiden också ska gälla den som kritiserar medierna.