Kampen om lika lön för lika arbete har pågått sedan kvinnorna gjorde entré som lönearbetare på vad som ibland ses som samma villkor som männen. Även om vi kan se framgångar i Sverige så verkar vi fortfarande inte vara där. De flesta idag anser det vara en självklarhet att en ska få lika lön för lika arbete, men motståndet ligger då snarare i att kvinnors arbete inte anses vara likvärdigt mäns.
Kvinnor utför fortfarande majoriteten av det arbete som överhuvudtaget inte är betalt: hushållsarbetet. Kvinnor är fortfarande majoriteten som väljer att stanna hemma med sjuka barn och ta ut den större delen av föräldraförsäkringen. Sådana faktorer påverkar löneutvecklingen också, ovanpå den ojämna värderingen av kvinnors och mäns arbete.
Men det här ska inte bli en krönika om löneskillnader. Jag vill snarare skriva om argument mot feministiska reformer, där lika lön för lika arbete bara är en del. Motståndet mot lika lön för lika arbete har inte förändrat sina argument i stora delar, förutom den andel som idag hävdar att löneskillnader inte existerar som en ren förnekelse av vad mycket verkliga statistiken visar.
Förväntningarna på hur kvinnor och män ska agera i den privata sfären får stora konsekvenser i den offentliga. Motståndet menar att kvinnor är känsligare, duktigare med barn av naturen och därför hör hemma i… ja, i hemmet. Det finns något dystopiskt i de argument som ibland läggs fram, om hur hemskt det kommer bli för familjen om mannen måste utföra obetalt hushållsarbete, som att diska eller ta hand om sina egna barn. Feminister målas upp som de onda fula kvinnorna som vill ta ifrån männen deras manlighet och kvinnor deras kvinnlighet med sina radikala reformer.
Det är intressant hur antifeminister idag aldrig ifrågasätter kvinnors rätt att rösta, men använder samma nedvärderande termer och argument för att motsätta sig vidare reformer för jämställdhet. Det är intressant hur det även idag talas om hur feminister har gått för långt och att den feministiska strävan efter jämställdhet är manshat.
Det är samma argument som för 70 år sedan. Hos motståndarna finns det fortfarande en vädjan om hur feminister borde vara snällare, mjukare och inte kräva så mycket. Det finns någon blind föreställning om hur feministerna förr fick rösträtt, rätt till föräldraledighet och barnomsorg genom att vara tillmötesgående, när verkligheten är det motsatta. Det var en obevekliga kamp att få igenom något alls. Det var inte de lågmälda som gick till historien, ej heller är det fallet idag.
Att vara feminist idag må vara lättare än som suffragett då, men hos många är det ett impopulärt ord. Det är något som många idag inte vill ta i, något läskigt och hotfullt. Samtidigt är det feminister som kämpat för det vi idag tycker är självklart, kvinnors rösträtt och rätt till barnomsorg bland annat. Det var också hotfullt, då. En del frågor kämpar vi fortfarande för, och är det inte absurt att det behövs? Är det inte absurt att det är mer än 70 år gamla argument som motsätter sig vad vi kanske senare tycker är självklart?