Orden i ingressen är välkända, och lika välkända är fortsättningen av första versen i sången. " Inga stormar än i våra sinnen bo, hoppet är vår vän, och vi dess löften tro när vi knyta förbund i den lund, där de härliga lagrarna gro!" De allra flesta av studenterna upplever nog också att det inte finns några stormar på framtidens väderkarta när de rusar ut genom skolans dörrar till den postgymnasiala friheten. För den känsla som man som student bär på är nog den som så talande beskrivs i inledningen till Ted Gärdestads sång "Himlen är oskyldigt blå". Orden lyder: "När vi växte upp, lekte livet, vi var evighetens hopp. Det var helt självklart att vår framtid skulle bli, oförbrukat fri. Somrar svepte fram, jorden värmde våra fötter där vi sprang. Rågen gungade, och gräset växte grönt. Hela livet var så skönt."
Men den framtid som väntar dagens studenter är långt ifrån så ljus och så oförbrukat fri som man kunde ha hoppats på. Det finns nämligen många mörka moln på den annars så oskyldigt blå himlen. Ett av dessa moln är självklart att antalet elever som lämnar gymnasieskolan utan en fullständig gymnasieutbildning blir allt fler. De får inte den start på vuxenlivet som de förtjänar. För alla dessa ser framtiden allt annat än ljus ut. I denna grupp är arbetslösheten så hög som fyrtio procent. Samhället borde därför fokusera på att ge dessa elever möjlighet att komplettera sin utbildning så att de erhåller fullständig examen.
För de som har en fullständig utbildning ser framtiden något ljusare ut även om det skulle behövas fler platser på eftergymnasiala utbildningar. Antalet utbildningsplatser på högskolor och universitet svarar inte upp mot behovet då babyboomens barn nu har nått fram till universitetsålder. Platstillgången är en riktig flaskhals. För de som lyckats ta sig in på den utbildning de vill gå på väntar problem med boendet. Bristen på studentbostäder är på många håll skriande stor. Nybyggnationerna av studentbostäder ligger långt under vad som är motiverat utifrån efterfrågan. För många studenter väntar alltså en ytterst osäker bostadssituation med ständig jakt på nya andrahandskontrakt.
Studenternas ekonomiska situation är ytterligare ett mörkt moln på himlen för de som väljer att studera vidare. Normalstudenten har inte särskilt stora möjligheter att få ekonomin att gå ihop om man endast ska leva på studiemedel. För den som inte har välbeställda föräldrar som kan gå in och täcka upp de hål i kassan som uppstår återstår bara att jobba vid sidan av studierna. Kampen om dessa extrajobb är mycket hård, så det är tyvärr inte alla som skulle behöva det som får chansen att fylla på kassan.
För de studenter som väljer att börja jobba, och som lyckas få ett jobb, är ändå inte himlen molnfri. Den bostadsbrist som råder i tre av fyra kommuner drabbar ungdomarna särskilt hårt. För många är ett hyreskontrakt i första hand en ouppnåelig dröm. Att kunna köpa en bostadsrätt är ytterst få förunnat. Det som återstår är ett boende i andra hand, om du har tur vill säga. Alltför många tvingas bo kvar hos föräldrarna upp i hög ålder, och detta är ingen ultimat lösning - varken för den unge eller för föräldrarna.
Långt fler mindre och billiga hyreslägenheter skulle behöva byggas. Men det är inga stora pengar att tjäna på att bygga den typen av lägenheter, och därför svarar inte marknaden upp mot den efterfrågan som finns. Här behöver staten införa olika former av stimulansåtgärder så att byggandet kommer igång.
Skulle olika företrädare för alliansen få som de ville skulle de ungdomar som väljer att gå ut på arbetsmarknaden mötas av särskilda ungdomslöner som skulle ligga ungefär tjugofem procent lägre än dagens ingångslöner. Detta skulle visserligen direkt lösa bostadsbristen bland ungdomar då knappt någon skulle ha råd att betala marknadsmässiga hyror. Som mambos skulle dessa ungdomar kanske klara av sin försörjning då föräldrarna skulle kunna hjälpa till med matkostnaderna. För utan särskilda ungdomspriser på Coop och ICA skulle det annars vara svårt att klara försörjningen på en särskild ungdomslön.
Visst kan beskrivningen låta som en svartmålning av framtiden för de studenter som nu ska kasta sig ut i vuxenlivet. Tyvärr är det ingen svartmålning. Det är krassa konstateranden. Om vi vill att våra studenter ska gå en framtid till mötes som är oförbrukat fri så måste åtgärder sättas in. Det handlar om investeringar i framtiden. Att investera i våra unga måste vi ta oss råd till. Allt annat är idioti.