Är barnens århundrade ett minne blott?

BARNFATTIGDOM Egentligen är hela diskussionen om barnfattigdom ett bevis för hur långt utvecklingen glidit högerut. Det räcker liksom inte med fattigdom längre, den måste tryfferas med lite snaskigheter: riktig misär eller en air av oskuldsfullhet. Alltså måste en helt nödvändig diskussion om fattigdomen som kommer tillbaka i dagens allt mer omoderna Sverige ta sin utgångspunkt i barnfattigdomen. Dem är det i alla fall synd om, de har inte sig själv att skylla. Naturligtvis är det viktigt att Rädda barnens undersökningar och Socialdemokraternas nya utmaning kommer till stånd. Barnfattigdom är avskyvärd. Men på något sätt är det ändå en tillbakaträngd vänsters försvarskrig det rör sig om.

Ellen Key utropade 1900-talet som barnens århundrade. Frågan är hur 2000-talet blir ur ett barn-  perspektiv.

Ellen Key utropade 1900-talet som barnens århundrade. Frågan är hur 2000-talet blir ur ett barn- perspektiv.

Foto: Janerik Henriksson/SCANPIX

Piteå2011-06-21 06:00
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

Vi måste återta den sociologiska blicken på samhällets ojämlikheter. Att det inte är folks fel att de trasslar in sig och hamnar i utsatta positioner. Att det hänger ihop med samhället.

Därför får man inte glömma nu när arbetarrörelsen rustar till försvar för de fattiga barnen: att barns fattigdom handlar om vuxna människors fattigdom i klassamhället. Att det är arbetslöshet, neddragningar i a-kassa, urholkade bostadstillägg och bristande socialpolitik som gör att vuxna med barn blir fattiga. Det är liksom ingen särskild jävlighet som bara drabbar barnen, men barn drabbas svårare, som av arvsynd av de vuxnas utsatthet. Det gör att även liberaler som annars skiter hur människor har det måste bry sig. Men i ett samhälle som accepterar fattigdom kommer också barn att drabbas. Personligen har jag lika lätt att uppröras över situationen för en förtidspensionär, eller alkoholist eller papperslös invandrare eller utförsäkrad ur sjukförsäkringen eller vilket som helst av de 247 000 svenska hushåll eller vem som helst av de 437 000 personer som fick ekonomiskt bistånd någon gång under 2010. De utgör 6,5 procent av befolkningen. Av de ensamstående mammorna fick 24 procent ekonomiskt bistånd. Ensamstående är den vanligaste gruppen.

Men Socialstyrelsens statistik berättar också en bild av ett Sverige där allt fler unga människor blir beroende av försörjningsstöd. Naturligtvis en konsekvens av att ungdomsarbetslösheten är magnifik: 25 procent enligt SCB i maj. Unga hushåll som aldrig kvalat in i välfärdssystemen tvingas söka socialhjälp för att få mat på bordet. Så barnfattigdomen vittnar om att välfärdssamhället krackelerar.

Jag växte själv upp i det som idag med alliansens språkdräkt skulle kallas utanförskap. Min mamma var förtidspensionerad från sitt kommunala halvtidsjobb och innan det långtidssjukskriven för övervikten och knäna. Min pappa söp en del, men skötte sitt lagerjobb motvilligt och med hjärtat fyllt av trots. Vi var varken särskilt utsatta eller kände oss utanför. Morsans förtidspension, fria läkemedel, syrgastuber på recept, och farsans knegarlön och omställningsförsäkring från AMF eftersom han hamnat på lagret sen han förstört ryggen på bygget, gjorde att vi klarade oss hyfsat vår i hyrestrea i Västertorp. Lite räcker, men mycket går åt. Grejen var att de allra flesta hade det som oss.

Det fanns inget utanförskap. Den starka offentliga sektorn förhindrade utanförskapet. Vi fanns alla inom det stora innanförskap som var samhället. Några enstaka gick på socialbidrag men de allra flesta jobbade men tjänade dåligt och många fick med tiden se sina utslitna armbågar, knän eller höfter gå och förtidspensionera dem. Det var delvis en brutal miljö men framför allt ett brutalt arbetsliv med mycket tunga jobb där få jobbade heltid ända till 65 års ålder. Men genom den gemensamma skolan, allmännyttiga hyreshus, vårdcentralen, apoteket, posten, parkleken Lugnet, bokbussen och Försäkringskassans utbetalningar skapades ett slags innanförskapets samhälle, som gjorde livet drägligt, uthärdligt, ja, stundtals riktigt trivsamt, även för oss längst ner.

Egentligen är välfärdsstaten det tydligaste förverkligandet av det "barnens århundrade" Ellen Key utropade för 1900-talet.

I dag när alliansen talar om "bidrag" glömmer man att det aldrig handlat om bidrag, utan om solidariska utbetalningar, med strömmar från demokratins djupaste källsprång, beslutade och finansierade gemensamt. De skapade en stark social trygghet, en omsorg, en hög lägstanivå av människovärde som nu ganska snabbt håller på att gå förlorad. Borgarna skapar nu utanförskap där förut välfärden garanterade alla ett bra liv: utanförskapet breder ut sig.

På 1990-talet började det blåsa snålt. Morsan kände det och började skämmas för att hon var förtidspensionerad. Hon kallade sig hemmafru istället på föräldramötena, tyckte det lät bättre. Idag hade hon hamnat i Fas 3 eller utförsäkrats. Välfärdsstaten betecknades då som nu som tärande av borgerliga politiker. Liksom vi som behövde den mest. Och det är väl så att vissa ord sluter samman människor medan andra ord bryter isär dem. Fast jag var liten så fattade jag direkt att de där tärande, det var vi.

Kanske är det den klaraste insikten från min egen barndom: Hur oerhört mycket man förstod, kände, såg och tänkte. Hur jobbigt det var när ens föräldrar hade det tufft. När man hörde deras låga röster gräla genom stängda dörrar om pengar som inte fanns.

Det enda fungerande barnperspektivet är ett välfärdssamhälle som utrotar all fattigdom.

Läs mer om