Efter sju år med regeringen Reinfeldt är det uppenbart att alliansens politik har misslyckats. Arbetslösheten biter sig kvar på fortsatt skrämmande höga nivåer och allt fler får uppleva långtidsarbetslöshetens mycket negativa effekter. Allt fler upplever också ett arbetsliv som leder fram till sjukskrivningar.
Med sjukskrivning eller arbetslöshet följer också ett påtagligt ekonomiskt utanförskap. I alliansens Sverige är ju en av de viktigaste hörnstenarna i arbetslinjen att det ska svida ordentligt när man drabbas av arbetslöshet eller sjukskrivning. I deras tankevärld handlar det om en morot för att stimulera till återgång till arbetsmarknaden. Man struntar fullständigt i vilka förutsättningar till återgång som finns. Man ska straffas oavsett om det finns något arbete för den arbetslöse, om den arbetslöse ges kompetens som efterfrågas på arbetsmarknaden och som gör att man kan konkurrera om de jobb som finns, eller om den sjukskrivne fått en rehabilitering som gör det möjligt att återgå till jobbet.
Med den politik som alliansregeringen fört har vi också fått se hur Sverige har slagit in på en farlig väg. I stället för att Sveriges konkurrenskraft ska bygga på hög kunskapsnivå och ett näringsliv som ligger i yttersta framkant teknikmässigt så har utvecklingen gått mot att vi ska bygga vår konkurrenskraft på låga löner. Utbildningssystemet har mer eller mindre havererat, och arbetsmarknadsutbildningen har nedmonterats. Detta kommer att få ödesdigra konsekvenser om inte utvecklingen bryts.
Vi har också sett hur Sverige dragits isär allt mer under de sju år som gått med alliansen vid rodret. Regionalpolitiken har totalt lyst med sin frånvaro. I stället har regeringen valt att genom korrigeringar i skatteutjämningssystemet fokusera på att förstärka kassan i de rikaste kommunerna med en miljard kronor. Samtidigt ser vi hur kommuner som Sorsele, Åsele, Dorotea, Arjeplog och Arvidsjaur har enorma problem med att klara den kommunala ekonomin och den kommunala servicen. Kommunpolitikerna får slita sitt hår och försöka trolla med knäna allt medan befolkningsminskningen förstärker problemen. Den onda spiralen snurrar allt fortare, och regeringen står passivt vid sidan och ser på.
Det är inte bara klyftorna mellan olika delar av landet som växer. Alliansregeringens politik har också vidgat klyftorna mellan kvinnor och män. Trots detta visar en Sifoundersökning att femtio procent av de kvinnliga väljarna är osäkra på sitt partival, jämfört med trettio procent av de manliga väljarna. Det borde inte vara så med tanke på att de fem jobbskatteavdragen och de övriga skattesänkningarna gynnat främst höginkomsttagare, varav de flesta är män, att skattesänkningarna främst har finansierats genom försämringar i socialförsäkringarna, till exempel sjukförsäkringen och att det är sjuttiofem procent fler kvinnor som får sjukpenning än män, att taket i föräldraförsäkringen inte följt med prisutvecklingen, vilket missgynnar kvinnor i högre grad eftersom de tar ut merparten av föräldradagarna, att regeringen prioriterat skattesänkningar före höjda statsbidrag till kommuner och landsting, vilket drabbar kvinnor i högre grad då detta leder till uppsägningar inom offentlig sektor, där avsevärt fler kvinnor än män arbetar, vilket i sin tur leder till hårdare arbetsbelastning på arbetsplatserna som i sin tur ger fler sjukskrivningar.
De frysta statsbidragen till kommuner och landsting drabbar kvinnorna hårdare på än fler sätt. De neddragningar inom vård och omsorg som är en direkt konsekvens av regeringens ekonomiska politik gör att allt fler tvingas ta ett större privat ansvar för omsorgen om äldre närstående. Detta ansvar faller i huvudsak på kvinnorna. Kombinationen av ett tuffare arbetsliv och ett större privat omsorgsåtagande drabbar kvinnorna dubbelt.
För merparten av Sveriges kvinnor borde supervalåret 2014 ses som en möjlighet till upprättelse, och valet mellan en fortsatt moderatledd regering och en ny socialdemokratiskt ledd regeringen borde vara lätt. För valet står mellan mer av den regeringspolitik som vi sett effekterna av under sju år eller en ny inriktning med en rödgrön regering som prioriterar utjämning, rättvisa och solidaritet.
Men supervalåret är inte enbart en möjlighet till revansch för Sveriges kvinnor. Det är också en möjlighet till revansch för alla de som fått se allt mer av samhällets skuggsidor som en följd av regeringens ”morötter” och ”piskor” i vad man kallar för sin arbetslinje, men som i verkligheten handlar om en fattigdomslinje som ska tvinga människor att ta jobb till lägre löner för att få en returbiljett in på arbetsmarknaden.
Men framför allt är supervalåret en möjlighet till revansch för en politik som i grunden handlar om att skapa bättre förutsättningar för fler jobb, ett konkurrenskraftigt näringsliv och en återupprättad kunskapsnation. Ett välmående näringsliv med människor i arbete är en förutsättning för en välmående välfärdsstat. Därför kommer satsningar på jobb och utbildning alltid att utgöra grunden för den socialdemokratiska politiken.
Supervalåret är här, ett år där väljarna har chans att välja en och bättre en ny väg för Sverige, och som ska få Sverige på rätt spår! Vi måste nämligen få ett Sverige där alla ses som betydelsefulla och som värda att satsa på. Nyårsklockorna ringde in det nya året med slag fyllda av förhoppningar med löften om att en förändringens tid stundar.