BENGT-URBAN FRANSSON PITEA-TIDNINGEN.SE 0911-645&NBSP;28: Äntligen känns det som om de vaknat

Lika plötsligt som det startar, lika plötsligt är det slut. Efteråt blir det liksom ett vakuum kvar. Det blir tomt, tyst men egentligen är det ganska skönt att det är över. Det skulle gå att applicera på fotbolls-VM även om jag personligen inte upplever något tomrum efter det avslutade VM:et i Sydafrika. Bland människor med samma intressen som jag är det nog lättare att förstå att det handlar om Almedalsveckan. Den period när större delen av Sveriges tyckarelit samlas under en skön högsommarvecka i Visby för att sola sig i glansen av varandra och för att diskutera viktiga samhällsfrågor.
Veckan började mycket bra för alliansregeringen. Med hjärtat i halsgropen kändes det som om att det här blir Fredrik Reinfeldts och Moderaternas vecka. Den rödgröna oppositionen verkade tyvärr hamna i bakvattnet och få spela andrafiolen. Men så blev det inte. I stället är den kvardröjande känslan att det här var veckan när de rödgröna vaknade och insåg att nu jäklar gäller det att kämpa om det här ska leda någon vart. Och det tog sig ordentligt.
Lars Ohly var förste rödgröne partitopp ut på banan. Högerpressen verkade gotta sig åt att han nog skulle vara lika rött revolutionär som han brukar. Att han skulle ge dem ett par riktiga köttben i form av tydligt ideologiskt grundade tankar som journalisterna på andra sidan sedan beskriver som så farliga för Sverige att man absolut inte kan släppa in en sådan livsfarlig man och ett sådant extremt parti i regeringen. Men i år kunde motståndarna inte använda kommunistspöket alls. Lars Ohly visade upp ett ansvarstagande som de alls inte kunde hantera, och därmed ogillade skarpt. Men han visade var Vänsterpartiet står i dag. Som vilket annat parti som helst i dagens riksdag, ansvarstagande och kompromissvilligt. Men han visade också att han kommer att driva på en rödgrön regering i frågor som rör försvaret av välfärden. Det kan man bara välkomna!
Mona Sahlin var sitt gamla jag, fylld av kamplust och med en ideologisk skärpa som hon tidigare inte riktigt fått fram. Nu var hon på banan. Nu visade hon med hela handen vad Socialdemokraterna vision för Möjligheternas Sverige handlar om. Hon gav raka och tydliga besked och det fanns inget utrymme för tvivel på att det är hon som leder den rödgröna oppositionen. Där hon stod på scenen i Almedalen kände man verkligen: Här är kvinnan som kan leda landet rätt. Allt snack om att hon verkat loj och tam kom verkligen på skam. Det var en taggad partiledare för Socialdemokraterna som talade om rättvisa, solidaritet och trygghet som goda förutsättningar för utveckling. Jag är säker på att hon lyckades förmedla känslan av att höstens val är ett ödesval för Sverige. Då avgörs för lång tid vilken väg vi ska gå. Solidaritetens varma väg eller egennyttans kalla väg.
På Almedalsveckans sista dag stod Maria Wetterstrand och Peter Eriksson i fokus. Även här var kämpaglöden på topp. Det var klara, visionära besked som verkligen beskrev den gröna visionen. Allt kan man inte hålla med om, men mycket är goda och nödvändiga idéer. Men att förbjuda etableringar av köpcentren och den typen av idéer känns kanske inte helt verklighetsförankrade. Men i den gröna visionen fyller de en funktion som tankeväckare.
De rödgrönas agerande under Almedalsveckan fick optimismen att flöda. Nu är vi på gång. Vi är dessutom laddade. Laddade till tänderna. Och som Mikael Wiehe säger i sången "Ta det tillbaka" så ska vi nu ta tillbaks allt de tagit ifrån oss. Makten framförallt. Så att vi kan förverkliga möjligheternas rödgröna Sverige.