LEDARE: Ännu lever tanken på ett obligatorium

Den svenska arbetsmarknaden har allt sedan Saltsjöbadsavtalets tid präglats av ett tydligt gemensamt ansvarstagande mellan arbetsgivare och arbetstagare. Denna modell bygger på att arbetsmarknadernas parter lämnas ifred och inte utsätts för onödig statlig inblandning. Detta har lett fram till en stark position för de svenska fackliga organisationerna. Under den senaste mandatperioden har detta dock börjat brytas upp. Regeringen gick in och förändrade förutsättningarna för arbetslöshetsförsäkring vilket innebar kraftigt höjda avgifter för många och medlemsflykt från A-kassorna. Den moderatledda alliansregeringen ville få fram ett tydligare samband mellan risken att bli arbetslös och a-kasseavgiftens storlek. Det skulle helt enkelt bli dyrare om du riskerade större risk att förlora jobbet. Dessutom slogs på detta sätt solidariteten sönder i systemet. Tidigare hade medlemmar i a-kassor med mindre risk för arbetslöshet varit solidariska med medlemmar i kassor med högre risk.

Regeringen blev uppenbarligen smått tagen på sängen av den stora medlemsflykten från A-kassorna. Man hade nog inte trott att denna nyttighet var så priskänslig som den visade sig vara. Drog man då den uppenbara slutsatsen att något gått fel och måste rättas till? Nej, inte alls. I stället lanseras tanken på en obligatorisk A-kassa.
Vad är essensen i den borgerliga a-kassepolitiken? Vid förra valet presenterade alliansen en a-kassepolitik som syftade till att stimulera fler arbetslösa att söka jobb. Grunden för detta är självklart synsättet att det var alldeles för förmånligt att vara arbetslös. Ska man få ut de arbetslösa på arbetsmarknaden till lägre löner så måste det svida ordentligt att vara arbetslös. Förutom kopplingen mellan risk för arbetslöshet och avgift samt den obligatoriska a-kassan handlade det också om att de arbetstagare som inte förlorar jobben ska vara med och betala mer av kostnaderna för de arbetslösa.

Samtidigt befann sig Moderaterna i en liten prekär situation. Man ville ju framstå som det nya arbetarepartiet och inte kunna lastas för hot mot den svenska modellen på arbetsmarknaden. Därför var det viktigt att behålla kopplingen mellan a-kassan och fackföreningsrörelsen. Detta har skapat problem och försenat regeringens förslag. Arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin har tillsatt flera utredningar som alla hamnat i papperskorgen. I alla fall utåt sett. Men frågan lever minst sagt kvar.
Det stora kruxet är hur man ska kunna förena ett statligt tvång i form av obligatoriskt medlemskap med de frivilliga organisationer som a -kassorna de facto är. Men trycket på Borg och Reinfeldt kvarstår. Både Jan Björklund och Maud Olofsson fortsätter sätta tryck på Moderaterna i frågor kopplade till fackföreningsrörelsen. För Björklund verkar fackföreningarna vara ett rött skynke i allmänhet och för Maud Olofsson är det turordningsreglerna som till varje pris måste förändras.
Det finns alltså skäl till att betvivla att Moderaterna orkar stå emot C- och FP-trycket och en gång för alla förpassa tankarna på en obligatorisk och statlig a-kassa till minnenas allé. Först då kan Moderaterna verka det minsta trovärdiga när de säger att försvarar den svenska arbetsmarknadsmodellen.

Ledare: Ännu lever tanken på ett obligatorium

A-KASSAN Anders Borg och Fredrik Reinfeldt kallade i slutet av förra veckan till presskonferens för att meddela att man fortsatt står bakom den svenska arbetsmarknadsmodellen. Samtidigt verkar man uppenbarligen för att förändra styrkeförhållandena på den svenska arbetsmarknaden