Anna Lindh skulle ha behövts i utrikespolitiken

Piteå2013-09-26 01:27
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.

11 september är ett datum som är känt för flera tragiska händelser. Just nu känns det särskilt starkt att det är tio år sedan Anna Lindh så obegripligt rycktes ifrån oss.

Anna Lindh var - och fortsätter att vara - en stark förebild för många, särskilt unga tjejer. Hon visade att en ung kvinna kunde betyda mycket både inom svensk politik och på den internationella arenan. Hon förde aktivt fram värderingar om allas lika värde och solidaritet, värderingar som många gärna skulle vilja se mer av i dagens politik.

Anna efterträdde mig som utrikesminister 1998. Efter många år i regeringen ville jag trappa ner. Anna var den givna kandidaten men det krävdes rätt mycket övertalning för att hon skulle ta på sig uppdraget som utrikesminister. Inte konstigt med två små barn hemma.

Anna Lindh blev snabbt en brilliant utrikespolitiker med sitt engagemang och sin tydlighet. I formandet av politiken hade hon god hjälp av Jan Eliasson som också varit min närmaste man med titeln kabinettssekreterare. Vi tre ville att svensk utrikespolitik i högre grad borde syfta till att förebygga konflikter internnationellt. En självklarhet kan man tycka, men tyvärr inte.

Utrikespolitik handlar i första hand om att hantera uppflammande och pågående konflikter, krig, förtryck och orättvisor. När våldet breder ut sig och hatet sprider skräck vänder sig allmänhet och media till utrikespolitiken och internationella organ och efterfrågar åtgärder. Då riktas allas blickar mot det utrikespolitiska agerandet. Däremot får det vardagliga arbetet med att förebygga konflikter sällan någon uppmärksamhet. Ändå är det just detta vi borde ägna oss mer åt. Och det gjorde Anna Lindh med stor konsekvens t ex i Makedonien där en allvarlig konflikt kunde hejdas i sin linda.

Respekt för mänskliga rättigheter var ett annat tema i Annas internationella arbete. I överläggningar med företrädare för regimer där detta var en icke- fråga kritiserade hon överträdelser, ofta med konkreta exempel. Jag vet av egen erfarenhet att det är stor skillnad på att tala allmänt om mänskliga rättigheter för att sedan tala om för media att frågan tagits upp och att verkligen tydligt klargöra sin kritik, ta upp enskilda fall och konkreta ifrågasättanden. Anna Lindh ägnade sig inte åt läpparnas bekännelse utan gick i clinch med de mäktiga männen och stod på sig i argumenteringen. Därför är hon så älskad till exempel av kurder för hennes tydliga agerande för deras sak i Turkiet.

Tyvärr tycks utrikespolitiken av idag vara mycket mer svävande högt däruppe utan verklig markkontakt. Att ha så många kontakter/vänner verkar ha ett egenvärde medan det är mindre angeläget att redovisa verkliga resultat som förbättrar situationen för utsatta människor. Saknaden efter Anna Lindh är enorm!

Läs mer om