BENGT-URBAN FRANSSON PITEA-TIDNINGEN .SE: Andra kan väl också se

För en tid sedan mötte jag en kvinna. Vi kom att prata om det stundande valet. Det var ett samtal fyllt av mycket känslor, vilket är helt förståeligt med den historia som kvinnan bär med sig. I omgångar har hon varit sjukskriven från sitt. Det har varit ganska långa sjukskrivningar. Berättigade sjukskrivningar. Tufft att komma tillbaka. Men hon har kommit tillbaka.
Samtalet kom att handla mycket om de förändringar vi ser i det svenska samhället. Hur människor kastas ut från sjukförsäkringen för att Försäkringskassans bedömningar och tillämpningar har blivit hårdare. Hur människor hamnar mellan stolarna och får lida. Samtalet kom naturligtvis att färgas mycket av hennes egna upplevelser och hennes erfarenheter och hon var ganska upprörd över hur det blivit i vårt land. För mig själv så tänkte jag att det här är nog en ganska säker röst för de rödgröna i höstens val. Knappt hade jag hunnit tänka tanken innan jag hörde henne säga att så länge Mona Sahlin var partiledare så kunde Reinfeldt & Co räkna med hennes röst.
Jag kände hur blodet frös till is i mina ådror. Hur kunde hon säga något sådant med hennes historia och hennes bakgrund? Känner hon sig inte hotad av förändringarna själv. Hon som klarat sig tack vare att hon blev sjuk, och hann komma tillbaka, innan regeringen Reinfeldt tillträdde och hann försämra trygghetssystemen i vårt land. Hon som kunnat behålla hus och hem tack vare att hon haft en arbetslöshetsförsäkring värd namnet. Hon som inte kastades ut ur sjukförsäkringen på grund av den stupstock som införts i försäkringen bara för att hennes rehabilitering tog längre tid än vanligt. Hon som inte tvingades söka nytt jobb bara för att riksdagen beslutat att om du inte anses kunna rehabiliteras till ditt gamla jobb måste söka jobb på annat håll. Hon har helt enkelt fått tid att tillfriskna utan att jagas av försäkringskassan och hon har fått den rehabilitering hon behövt för att kunna återgå till sitt jobb och kunna utföra det på heltid igen. Hon ser helt enkelt inte att hon är ett levande bevis på att vår solidariska välfärd fungerar. Innan hon blev sjuk så bidrog hon solidariskt till att andra fick det stöd hon behövde och när hon sedan själv blev sjuk så fick hon det stöd hon behövde. Socialdemokratisk politik när den är som bäst och fungerar som tänkt. När jag tittade på henne så fylldes jag av förtvivlan. Om jag kan se att hon är på benen och jobbar för fullt tack vare att vårt samhälle är utformat som det är, varför kan hon då inte se det. Och om inte ens hon själv ser det så, hur ska då andra kunna se. Se att välfärdens Sverige faktiskt återupprättar människor och ser till att de får en andra chans.

Andra måste också kunna se det jag ser. Att hon inte skulle ha blivit friskare fortare för att hon fått lägre ersättning. Andra måste väl också se att ingen blir frisk bara för att man passerar dag 180 i sjukförsäkringen. Det måste vara tydligt för fler än jag att ingen mår bättre av att bli ifrågasatt, jagad och misstrodd. Om jag ser så kan väl också andra se.
Just nu så känns det som om alltför för få ser det jag ser. Att Sverige måste bli ett samhälle igen där människor får en andra chans att komma igen, och ett samhälle där vi tror på att människor som mår bra också vill bidra till att andra också får må bra och kan bidra till vårt gemensamma bästa. Jag ser vilken väg vi måste gå. Andra kan väl också se att det är den vägen Sverige måste gå.