Att få till stånd en vettigare sjukförsäkring och en arbetslöshetsförsäkring som fungerar som en försäkring ska fungera är centralt för socialdemokratin. Under våren och försommaren har det från rödgrönt pågått ett intensivt arbete för att övertyga regeringen om vikten av att rätta till felaktigheterna i dessa system. Detta har varit omöjligt. Till slut hamnade man vid vägs ände och oppositionen lade på utskottsnivå fram sina samlade reservationer. Reservationer som sedan delades upp i olika delar så att varje del skulle prövas för sig. I de efterföljande voteringarna i kammaren fick oppositionen så delvis stöd av Sverigedemokraterna, det parti som annars närmast kan beskrivas som ett mycket lojalt och följsamt stödparti till alliansen. Ledande socialdemokratiska företrädare bemötte den borgerliga kritiken om samarbete med SD genom att frankt konstatera att man inte kan hindra de sverigedemokratiska ledamöterna att rösta på de rödgröna förslagen. Rent formellt har man också rätt. Oppositionen kan inte sluta driva sin egen politik för att man riskerar att få stöd för den från de i övrigt så regeringstrogna Sverigedemokraterna.
Men så lätt får man inte göra det för sig. Har man på ett så tydligt sätt markerat ett avståndstagande från Sverigedemokraterna och dess främlingsfientliga politik så måste man också leva som man lär. Gränsen är på något sätt passerad när man väljer att bryta ner förslag i olika delförslag sedan Sverigedemokraterna markerat motstånd mot vissa delar. Visserligen kan man inte med bästa vilja i världen betrakta detta som ett samarbete. För samarbete krävs ömsesidighet, förhandlingar och dialog. Men det handlar ändå om en anpassning som på många sätt luktar unket. Det är att ge det regeringstrogna högerextrema partiet ett spelutrymme i sitt maktspel som de inte förtjänar.
I grunden handlar det om trovärdighet och att stå upp för sina ideal. De ord som fälldes under valrörelsen från Mona Sahlins håll, och som de andra ledande företrädarna stämde in i, om att S på intet sätt ska samarbeta med SD förpliktar. Då kan man inte heller hålla på och trixa för att öka möjligheterna att SD ska hoppa över skaklarna från borgerligheten och stödja de rödgröna förslagen. Ändamålet, som är så otroligt gott, helgar ändå inte medlen.
Att alliansregeringens möjligheter att genomföra sin politik vilar på stöd från sverigedemokratiskt håll är uppenbart. I nittiofem procent av alla omröstningar i riksdagen står SD på regeringens sida. Men det är de fem procent av fallen när SD går emot regeringen som uppmärksammas. Detta ligger helt i linje medielogikens principer. Det är de fallen som har nyhetsvärde.
Det vore renhårigt från alliansens sida att erkänna att SD ingår i regeringsunderlaget eftersom man så blint förlitar sig på att få stöd för förslagen från detta håll. Såg man på saken på något annat sätt skulle man förhandla med de andra oppositionspartierna för att samla en majoritet i riksdagens kammare för sina förslag.
Oavsett hur allianspartierna hanterar SD så måste Socialdemokraterna sopa rent framför egen dörr. Endera befattar man sig inte med partiet överhuvudtaget, helt i linje med löftena under valrörelsen, och då trixar man inte för att underlätta för ett passivt stöd från SD-håll, eller så hanterar man partiet som vilket annat parti som helst. Men då ska man erkänna att man frångått sin tidigare hållning. Det senare vore att svika den socialdemokratiska värdegrunden.