Den fråga som kommer att avgöra vilket namn som den socialdemokratiska valberedningen fastnar för när man så småningom presenterar sin kandidat är beroende på om modet och viljan att redan nu ta socialdemokratin in i framtiden eller inte och om man väljer en partiledare som ska lösa de interna eller de externa problemen.
Hos allt fler tyckare och tänkare tonar Sven-Erik Österberg allt mer fram som en kompromiss som skulle kunna få gehör hos stora delar av arbetarrörelsen. Han har en stark förankring inom den fackliga grenen av socialdemokratin och han upplevs som en trygg och fast punkt i tillvaron. Österberg skulle säkert kunna göra ett gott jobb inåt i partiet men saknar nog tyvärr förutsättningar för att kunna matchas mot Fredrik Reinfeldt i kampen om statsministerposten.
Sven-Erik Österberg skulle dessutom på många sätt uppfattas som en tillfällig lösning i väntan på att den nya generationen är redo att ta över.
Om man inte i detta läge vågar ta steget och redan nu välja en ledare ur den generation som står på trappen och väntar på att släppas in i farstun och man i stället väljer att satsa på en övergångskandidat så måste man ändå fokusera på att hitta en kandidat som liksom Österberg har förmågan att samla det socialdemokratiska partiet men som dessutom har ett ledarskap med extern lyskraft.
En sådan kandidat är förre utrikesministern Jan Eliasson. Han är en person med mycket stark förankring i hela vårt parti och han har dessutom en gedigen erfarenhet såväl av nationell som av internationell politik. Och i kampen om statsministerposten framstår Jan Eliasson som minst lika statsmannamässig som Fredrik Reinfeldt.
Fördelen med att välja Jan Eliasson som partiordförande efter Mona Sahlin är att en sådan lösning helt uppenbart är en lösning med sikte på framtiden. Jan Eliasson har i handling visat att han har förmågan att lyfta andra människor och ge dem chansen att växa. Det är en ypperlig grund för det generationsskifte som måste komma inom en snar framtid.
Med tanke på Eliassons ålder är också hela partiorganisationen beredd på det tronskifte som måste komma. Detta ger goda förutsättningar för att kandidater som är hugade på att ta en aktiv roll i det socialdemokratiska ska kunna ta ett steg framåt och visa vad de går för, men det ger också medlemmarna tid att fundera över vad man vill att det framtida ledarskapet ska kännetecknas av.
Ett sådant framtidsfokus är inte lika enkelt för partiorganisationen och partimedlemmarna att upprätthålla med en partiledare som kan förväntas stanna kvar en längre tid. Risken är att den krismedvetenhet som nu finns faller i glömska.
Man får hoppas att valberedningen under ledning av Berit Andnor, som för övrigt i dag gästar partidistriktet för överläggningar kring partiledarfrågan, tar sig en allvarlig funderare på om inte Jan Eliasson vore ett namn som ny partiordförande om man inte vågar satsa på ett riktigt generationsskifte redan nu.