Är man tvingad att alltid vara en förebild när man är en offentlig person?
Jag vill påstå att jag i min roll som politiker har ett tryck på mig att framstå som en person med ett visst mått av sunt förnuft. Går jag ut och dansar så vore det synd och skam om jag befanns vara berusad. När jag kör bil så bör jag hålla mig inom lagens ramar. Jag förväntas naturligtvis betala mina räkningar i tid och inte handla för mer pengar än vad jag har. Och mina barn ska helst bete sig hyggligt och ha hela och rena kläder på sig.
När jag uttrycker mina åsikter ska de vara balanserade och välgrundade. Och pedagogiskt sagda. Och jag ska uppfattas som en människa som tycker om mina medmänniskor och behandlar dem värdigt.
För mig är detta samma sak som att vara vuxen. Det har inte med politiker-rollen att göra. Ett dugg. Det är när jag själv inte möts med samma respekt som det blir ett bekymmer. För mig. Och tro mig. Jag möter massor av människor som inte vet vad en vuxen-roll är. En del av dem är politiker. Andra vill inte syssla med politik. Men uttrycker ändå sina åsikter om ditt eller datt. Och det ska de ju.
Att vara inblandad i ett samhällsbygge är bland det häftigaste som finns. Och ibland är det svårt. När många människor har olika åsikter. Och skriker ut sin vilja som småbarn gör. Då förväntas man i min roll bortse från att de beter sig som bortskämda barn. Eller måste man det?
I min roll som förälder har det aldrig kommit på tal att man får som man vill för att man skriker och bråkar. Mina barn har burits ut från Konsum i horisontalläge därför att de betett sig illa. Aldrig har de fått makaroner för att de skrikit att potatis är dåligt. Men om de argumenterat vettigt för sin sak har vi lyssnat. Ibland har vi fått tvinga oss till det. Därför att vi velat säga nej. Stopp. Aldrig. Och ibland har vi gjort fel. Det har hänt att vi tittat på varann och ångrat oss. Ångrat att vi lärt barnen att argumentera. De gånger vi suttit där utan några hållbara argument kvar. Då har vi fått ta skeden i vacker hand och förhålla oss till ett nytt läge.
Borde det inte vara på samma sätt i den större relationen, samhället? Människor med olika åsikter i en fråga är ju häftigt. Att ta in och berikas av vad någon annan har sett och funderat över.
Men fy sjutton vad less man kan bli på alla människor som skriker först och tänker sen. Som skriver i tidningarna och medvetet eller omedvetet väljer att misstolka, plocka ord och meningar ur sitt sammanhang. Som man får passa sig för när man pratar med. För om jag säger hundra ord så plockar de ut tio. Så att de ska få sin egen sak och sig själva att framstå som enkelt och självklart.
Då får man inte förtvivlas. När man ändå har en idé om hur det kan bli. Och man inser att alla inte kommer att gilla det som händer. Först. Men man tror att det faktiskt kommer att bli bra sen.
Som med spenat eller broccoli. Inte gott. Om man inte smakar förståss. Och upptäcker att det var helt ok. Och man dessutom mår bra. I långa loppet.
Och vet ni, jag har faktiskt åkt dit för fortkörning. Och annat jag gjort kanske jag inte berättar. Men jag lovar att fortsätta ha tålamod. Och bete mig som en vuxen.