Januari är minst sagt en gråseg och trist historia. Detta beskrev en krönikör här på ledarsidan för några veckor sedan på ett otroligt bra sätt, och man kan lugnt säga att han slog huvudet på spiken när han skrev att den endast skulle kunna saknas av fakirer.
Och just nu när jag tittar ut genom fönstret och ser den jämngrå himlen som liksom trycker ner en med kraften av ett sanslöst tungt ok så slås jag plötsligt av en inte alltför upplyftande tanke. Bilden utanför mitt fönster är en träffande illustration av hur det på många sätt känns inom det socialdemokratiska partiet just nu. Det är så motigt att det nästan känns som om man knäar under den gråaste av gråkalla januarihimlars blytunga ok, och att man strävar fram i den starkaste av motvindar där den isiga kristallvinden biter i kinderna och säger att det vore lika bra att du lägger dig ner och ger upp. Och visst skulle det ibland kännas som en befrielse att bara ge upp, låta allting rinna ur händerna.
Just nu upplever det socialdemokratiska partiet januarimånadens bittra gråkallhet i full skala. Det är inte många stolta huvuden som man ser i partileden, utan partiet karaktäriseras mer av alla tappade sugar som bildar de kompakta gråvita drivorna som kantar den väg vi går på vår Golgatavandring. Det man möter är sänkta blickar och krossade självförtroenden, stukade människor fyllda av kompakt missmod. Människor som riskerar att ge upp.
Men tack och lov så är det också så att den bistra januarimånaden också har inslag av annat. Det återvändande ljuset är också en del av januarimånadens väsen. I januari månad står den stora kampen mellan det mörka och det ljusa. Och utgången är given. Det ljusa och hoppfulla kommer till slut att besegra det mörka och bakåtsträvande. Och det är den känslan som jag med all min inre kraft nu försöker uppbåda och bygga vidare på, även om frestelsen att lägga sig ner och domna bort i kylan är stor. För skulle jag lägga mig ner så låter jag ju det mörka och kalla segra, och det får bara inte ske.
Därför måste vi alla nu försöka att hitta kraft i det spirande ljus som vi vet finns där bortom det gråkalla och mörka. Vi har inte råd med fler tappade sugar längs vår väg. Nej, nu måste vi söka kraft hos varandra så vi kan bana väg för ljusets återkomst. Och hur gör vi det, undrar du säkert. Och det finns bara ett svar jag kan ge. Vi måste söka ny kraft i våra grundläggande värderingar, i kraften av övertygelsen om att varje människa måste få chansen att bygga sitt liv utifrån sina egna byggstenar och kunna få hjälp med de byggstenar som saknas för att bygget ska bli stabilt och hållbart inför framtiden. Det är alltså i tanken om alla människors lika värde och solidaritetstanken som energin och kraften finns.
I dagens Sverige är dessa saker inte alls självklara. Tanken att alla får det bättre om vi tar gemensamt ansvar för varandra är som bortblåst. Vi måste därför se till att vindarna vänder så att dessa tankar än en gång kan få slå rot i det svenska samhället. Vi har en politik som gör skillnad i människors vardag och som ger alla chans att utvecklas utifrån sina förutsättningar. Det är dags för oss att räta på ryggen och med högburet huvud gå ut i kampen för ett rättvisare och bättre Sverige.
Ljuset kommer att segra till slut och det ska vi också göra.