Denna socialism som jag startade diskussionen om i lördagens ledare, vilken ideologisk resonansbotten skulle den ha?
Ska vänstern bli framgångsrik måste den vara med sin tid, känna av stämningar och utgå från hur människor ser på sin tid och sitt liv.
I dag borde vänstern se hur klimatfrågan, oron för välfärdens utarmning och bristen på svar i de stora framtidsfrågorna bidrar till nykonservatismens expansion, men egentligen borde vara grunden för en ny humanistisk vänster.
4. Stödet för en gemensam välfärdsmodell är kompakt, men ändå avlövas de gemensamma systemen och det som blir kvar privatiseras.
När Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, år 2008 frågade ett statistiskt urval av svenska folket om de var beredda att betala högre skatt för en bättre äldreomsorg svarade 92 procent ja. När sociologen Stefan Svallfors undersöker stödet för välfärden ligger det stabilt över 80 procent. Samtidigt sprids myten att "vi inte har råd" och måste betala själva i framtiden.
I grunden är detta ett ideologiskt vägval. Men välfärden blir helt olika i framtiden beroende på om vi väljer att privatisera finansieringen eller står fast vid en gemensam modell.
Ändå är det som att detta inte går in i vänstern. Folk vill ha en gemensam välfärd. Inte en avgnagd välfärdskärna á la Reinfeldt och Borg.
Det stora hotet mot välfärden är att kvalitén sjunker när skatterna sänkts. Då flyr medelklassen. Vad ekonomen Galbraith kallade för det offentliga armodet och det privata överflödets förbannelse.
5. Klimatfrågan är i högsta grad också en kulturell och existentiell kris.
Egentligen vet alla att vi inte kan fortsätta att förbruka mer och mer naturresurser och energi - att tillväxten har ett pris och måste få en gräns.
Men i dag når inte denna fråga politiken. Istället för att tala om det som djupast berör människor: vår överlevnad, hur framtiden blir, snackar vi om skitsaker. Klart att människor slutar lyssna då.
Just frånvaron av dessa djupt existentiella perspektiv utgör både vänsterns möjlighet till nytändning men finns i dag bara där som en fantomsmärta av apati. Som Tim Jackson visar i sin bok Välfärd utan tillväxt behöver inte ens ett samhälle utan tillväxt bli sämre. Ett ekologiskt hållbart samhälle borde kunna bli såväl mer mänskligt, hållbart och socialistiskt.
Vänstern måste våga tala om helheten och det som berör för att alls vara relevant. Där ligger en enorm möjlighet.
6. Vreden, frustrationen och oron ökar. Nyliberalismen och dess kriser har ett för högt pris. Det räcker nu. Vi ser det i brinnande bilar i frustrerade förorter. Demonstrationståg som drar genom London, Aten, Kairo - i sittande ungdomar på torg i Lissabon och Madrid. Världen skälver av nyliberal misshushållning.
I USA tror enligt CBS 45 procent att de kommande hundra åren kommer skakas av revolutioner. Stora delar av Europas arbetarklass röstar främlingsfientligt. Apatin är kanske bara en något mättare version av vreden som föder uppror, men egentligen en del av samma misstämning. Men förstår vi vad som jäser? Kommer vi stå på rätt sida när det smäller?
Karl Vennberg ansåg att 1970-talet skulle avgöras av hur vänstern förstod att hantera sin besvikelse. Nu står vi här. I besvikelsen och vreden över en värld som går åt fel håll.
I ett läge där allt talar för behovet av socialistiska lösningar har vi varit förtvivlat tysta med alternativen.
10-talet avgörs av om vänstern vågar tala om socialismen.