För någon vecka sedan lämnades besked i regionsreformsfrågan. Bildandet av en ny gemensam region med Västerbotten, Västernorrland och Jämtland blir inte av. Beskedet är entydigt, framförallt orkade inte Centerpartiet fatta beslut i frågan om en jämlik regionalisering av Sverige. Regionreformen handlade om hur Sverige skulle ta sig an utmaningen med några få stora regioner med hög tillväxt och en mängd små landsting med sviktande befolkningsunderlag. Beskedet innebar inte att våra svårigheter och utmaningarna blev färre. Framtidsfrågorna blev istället, i ett slag, fler och i många delar större.
Vi som ledande ansvariga länspolitiker i de fyra länen, försöker nu var för sig, men även tillsammans reda ut i vilken ordning vi ska ta oss an alla de välfärds- och utvecklingsfrågor som står på kö. Det handlar förstås om hälso-och sjukvården, den absolut största verksamheten och i nuläget en av de riktigt stora framtidsutmaningarna i hela Sverige. Den medicintekniska utvecklingen, nya mediciner, specialiseringen ger oss nya möjligheter att behandla alltfler sjukdomar. Men i kombination med den demografiska utvecklingen med alltfler allt äldre multisjuka, har vi alla landsting en minst sagt skenande en kostnadsutveckling. Bara för Norrbottens läns landsting innebär det, tillsammans med bemanningsfrågorna, en årlig kostnadsökning på 450 miljoner kronor!
Vi har även andra viktiga delar för att skapa ett attraktivt län. Som kollektivtrafiken, behovet av satsningar på innovationer och nyföretagande och andra viktiga investeringar i regionala utvecklingsområden som ska stärka samhälle och livsvillkor. Tillsammans med de andra S-företrädarna har vi snabbt kunnat enas om att det här är frågor, som vi på något sätt måste fortsätta jobba vidare med och hitta nya sätt att samarbete.
Men för egen del väntar jag nu intensivt på något slags svar från oppositionen – kritikerna mot regionbildningen. Förutom ett fullkomligt meningslöst men tungarbetat och dyrt(!) krav på folkomröstning. I en fråga som alltså inte ens finns längre!
Utöver att samhällsområdena är så omfattande och komplexa att de i princip är omöjliga att formulera i enkla ja-nej-frågor kring. Varken frågorna eller svaren för de här gigantiska samhällsområdena ryms i en folkomröstning. Det måste fungera för tryggheten i välfärden och vardagen. Det är politikens ansvar – även de heltidsarvoderade gruppledarna i oppositionen – att bidra i såväl prioriterings som utvecklingsarbete.
Funderar därför också på hur mycket politikerrollen ska tillåtas reduceras i en fungerande demokrati. Trots generöst tilltagna politikerarvoden som gruppledare för sina partier i landstingsfullmäktige väljer nu bland andra Kenneth Backgård (Sjukvårdspartiet) och Mattias Karlsson (M) att helt blunda för utmaningarna. Istället för att ta ansvar för helheten och framtiden rusar de runt och lovar att ”allt ska bli bättre och inget ska förändras – bara vi får folkomrösta”. Med det abdikerar de från sitt ansvar som politiker och de sviker medborgarna – inte minst – de väljare som gett dem sin röst.
Nej, politik är och måste få vara något annat än förenklade frågor byggd på bräckliga folkomröstningar. Det handlar om helhetssyn, kunskap och engagemang för samhällets och enskilda människors behov. För mig måste politiken få fortsätta vara just det: hårt och målmedvetet arbete för att förverkliga ideologi och visioner för ett hållbart, tryggt och attraktivt län.