Inombords är det bara en enda röra. Huvudet säger en sak men kroppen gör en helt annan. Rörelserna som min kropp gör kan jag inte alltid själv kontrollera och mina plötsliga utbrott kan ibland göra att jag själv blir förvånad samtidigt som jag inte klarar av att hålla dem tillbaka. Jag skäms över det men det är inget jag visar, för ingen kommer ändå förstå. Jag blir också arg på mig själv för att jag inte har den möjligheter att kontrollera mig själv hur mycket jag än försöker.
Men det som gör mig nästan mest arg är när alla andra bara skrattar åt mig. När jag inte får mina ben att fungera ordentligt och jag haltar fram, när jag inte lyckas hålla tillbaka ett utbrott och börjar skrika och gråta på en offentlig plats eller hemma och när jag glömmer bort att jag sitter i en biosalong och istället både rapar och pratar högt med karaktärerna i filmen som visas. Det är sådant som kan hända ibland. Jag är fullt medveten om det men kan ändå inte, hur mycket jag än försöker kontrollera det.
Ändå skrattar ni åt mig. Jag ser att ni skrattar, för jag är trots allt inte dum i huvudet och jag kan se skillnaden på någon som skrattar och någon som inte gör det. Att små barn skrattar må så vara. De är små barn som fortfarande håller på att lära sig om hur saker och ting fungerar och om hur saker och ting är. Men det är när vuxna och unga vuxna människor skrattar som det gör ont. Vuxna människor som man tycker borde sett och upplevt en del, som borde ha förståelse för att alla människor är lika mycket värda. Det är när ni skrattar som det gör som ondast.
Att vara en person med funktionsnedsättning oavsett om det är en fysiskt- eller psykiskt funktionsnedsättning är inte alltid lätt. Det är inte alltid lätt att hantera alla reaktioner som omgivningen visar och det är definitivt inte alltid lätt att hantera ens egna reaktioner.
Att vara förälder till en person med funktionsnedsättning är inte heller alltid så enkelt. Det är rent ut sagt skitjobbigt som en vän till mig, med två tjejer med funktionsnedsättning, sa. Allt man säger måste sägas i klarspråk, man kan inte lämna utrymme för barnets egna tolkningar och även om man tycker att man är jättetydlig i det man säger kan man aldrig riktigt veta vad ens barn har förstått av det man precis sagt. Ett barn med funktionsnedsättning kräver också väldigt mycket uppmärksamhet vilket i sin tur kan få föräldrarna att känna sig otillräckliga. Speciellt om man som förälder även har barn som klassas som "normalbegåvade". Att hitta en balans i att ge uppmärksamhet och få alla barn i familjen att känna sig sedda är en utmaning i de flesta familjer, men utmaningen känns nog större i en familj med barn med funktionsnedsättning. Hela tiden sitter man som förälder med en oro inombords. Oron kring hur ens barn kommer klara sig genom livet. Det gör nämligen ont i föräldrarnas hjärtan när ens barn blir illa behandlat av vänner eller människor över lag.
En funktionsnedsättning innebär att man inte har samma förutsättningar som andra för att förstå, lära sig nya saker, att uttrycka sina tankar och känslor och det kan också innebära att man inte har samma fysiska möjligheter att röra sig. Att vara en person med funktionsnedsättning gör inte den människan sämre. Alla människor är likvärdiga och skall bemötas som likvärdiga och med respekt. Tänk på det nästa gång du möter någon med funktionsnedsättning.