När statsminister Fredrik Reinfeldt och finansminister Anders Borg på måndagsförmiddagen kallade till pressträff för att utveckla de tankegångar man tidigare under dagen redovisat på DN debatt kändes greppet smått desperat. Uppenbarligen känner den moderata partiledningen att man måste få till ett nytt momentum i den politiska debatten.
Bilden av Moderaterna, med Borg och Reinfeldt som främsta flaggskepp, som en garant för stabila finanser och en välskött ekonomi har börjat krackelera. Trovärdigheten på detta område för Socialdemokraterna ökar kraftigt medan förtroendet för regeringen sjunker- Grunden för den moderata strategin inför valet är därför på väg att spricka. För att motverka detta försöker nu Moderaterna att återta taktpinnen i debatten genom att sätta ramverket för den politiska debatten.
Men det finns i grunden inga som helst motsättningar mellan den moderata synen på de grundläggande ramarna för den finanspolitiska debatten och den socialdemokratiska. Det är bara moderaterna som försöker få det att framstå på det sättet. Stabila statsfinanser och ansvarstagande för ekonomin är, och har historiskt sett, alltid varit en av de grundläggande förutsättningarna för socialdemokratisk politik. Något man inte med bästa vilja i världen kan beskylla tidigare borgerliga regeringar för. Borgerlighetens tidigare hantering av statsfinanserna är naturligtvis en akilleshäl för Fredrik Reinfeldt och Anders Borg. Att de svenska väljarna nu börjar få upp ögonen för att de senaste skattesänkningarna varit helt ofinansierade, som den senaste, eller delvis ofinansierade som flertalet av de föregående, är naturligtvis besvärande. Bilden av den förtroendeingivande rikshushållaren måste återställas.
Borg och Reinfeldt hävdar att de ekonomiska förutsättningarna i Sverige och i vår omvärld har förändrats så radikalt att finanspolitiken måste gå in i en ny fas. Att beskriva förändringarna på detta sätt är en grov överdrift. Självklart kommer behovet av stimulanser i ekonomin att minska i takt med att konjunkturen förstärks. Det ligger i sakens natur att stimulera när det går dåligt och att bromsa om det finns risk för överhettning.
Den fråga som man måste ställa sig är vilka dramatiska skillnader som uppstått från årsskiftet till nu som gör det rätt och riktigt att genomföra ett ofinansierat femte jobbskatteavdrag vid årsskiftet och även vilja införa en ofinansierad höjning av brytpunkten för statlig skatt för att nu tala om att varje reform måste vara finansierad krona för krona eftersom stabila statliga finanser är överordnat allt annat.
På fyrtioåtta dagar måste något dramatiskt ha skett. Åtminstone i Borg och Reinfeldts ögon. För ”krona för krona”-finansiering av skattesänkningen vid årsskiftet fanns inte i deras föreställningsvärld då. Men nu är det absolut nödvändigt. Frågan är hur förtroendeingivande sådana kantringar i moderat ekonomisk analys kan vara. Kan man lita på att Reinfeldt och Borg verkligen vet vad de gör när man går från ena doktrinen till den andra på så kort tid.
Moderaterna griper desperat efter det halmstrå man har kvar, och kämpar med näbbar och klor för att återta kommandot i trovärdighetskampen gällande ekonomin. Men det är ett vågspel. I och med att Moderaterna nu inte kategoriskt motsätter sig höjda skatter ger man samtidigt utrymme för att diskutera sambandet mellan behovet av välfärdsreformer och behovet av finansiering för dessa. Det utrymmet måste Socialdemokraterna nu ta vara på och våga prata klartext om vad Sverige behöver och vad detta kommer att kosta. Väljarna kräver, och förtjänar, raka besked. Socialdemokraterna behöver på intet sätt vara oroliga för att leverera tydliga besked. Moderaternas floskler från igår handlar om politiskt taktiskt spel. Socialdemokraterna måste visa att deras politik i stället handlar om viktiga vägval för välfärds-Sverige. Men då måste politiken konkretiseras ordentligt. Det är Magdalena Anderssons och Stefan Löfvens viktigaste uppdrag just nu.