Allmännytta och megastäder
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Richard Florida menar att varje industriell epok har sin geografi, eller "spatiala fixering", med vilket menas att samhällsstrukturen bestående av städer, tätorter, boende, kommunikationer och så vidare, formeras enligt näringslivets behov och politikens ramar.
Det lantbrukande samhället hade sin geografi, där större jordbrukscentra kringgärdades av ett antal köpingar som satelliter, vilka i sin tur kopplade samman böndernas produktionsenheter.
Sedan kom en epok med fabriksstäder, eller bruksorter som vi säger i Sverige. Så kom en modernisering av näringslivet med stora industristäder omgärdade av ett nätverk av förorter, från vilka folk pendlade framför allt med bil till sina arbeten.
Det är den epoken vi nu är på väg att lämna. Och Richard Florida driver tesen att framtidens näringsliv, med en knivskarp konkurrens, kräver stora megacentra av utvecklingskorridorer, där flera städer vävs samman i stora koncentrationer av begåvning, "talangkluster" som det kallas.
Nu snackar vi inte små kommunalt inducerade kluster eller vetenskapsparker med ett tjugotal småföretag på några hundra pers, utan stora urbana centra med "hög metabolism" (ämnesomsättning) och "superlinjär" utvecklingskraft. Med miljontals människor som samverkar i vad Florida och andra kallar för "elitstäder".
Det handlar just nu om ett 40-tal megacentra i världen som kommer upp till rätt nivå. Där finns 18 procent av världens befolkning, två tredjedelar av den globala ekonomins tillväxt och 9 av 10 nya patent.
Det innebär ur svenskt perspektiv, lite nedslående, att exempelvis Stockholm och Mälardalsområdet - som vi själva i allmänhet gör allt vi kan för att strypa - är för pluttigt. Möjligtvis skulle Malmö/Köpenhamn kunna platsa, främst därför att det har närheten till Europeiska megacentra.
Utvecklingen innebär alltså att ett antal städer som var stora under fabriksepoken nu kommer att förvandlas till spökstäder, marginaliseras och bli övergivna, medan nya centra växer fram. Med stora kollektivtrafiklösningar, diversifierad ekonomi, stor tolerans för inflyttning från andra kulturer och bostadspriser som inte stöter bort nybyggare och småföretagare. Men det finns också ett glädjebudskap i Floridas framställning som vi lättare har att ta till oss. Ska vi kunna få den flexibilitet som den nya ekonomin kräver måste den förra epokens ensidiga satsning på egnahem upphöra. Den amerikanska drömmen, och därmed även det svenska medelklassidealet, med villa eller radhus funkar inte i ett dynamiskt samhälle. Där är det hyreslägenheter och andra lösliga upplåtelseformer som gäller.
En ekonomi som ska följa med i progressen måste nämligen bygga på att folk är villiga att snabbt och effektivt byta bostadsort. Med hela sin förmögenhet nerplöjd i ett hus funkar det inte så bra. Då får vi försöka ge människor chansen att ha en ekonomisk återförsäkring som är mer rörlig än vad en kåk är.
Om Richard Florida har rätt, och hans resonemang kan appliceras även på Europa och Sverige, så har svensk socialdemokrati ett nytt argument för allmännytta. Och en fördom mot stora städer att bearbeta.