Lite lustigt kan det kanske te sig. När alla ville vara i mitten - då gick Centerpartiet åt höger och utraderade sig självt. Som ideologiskt koncept är det väl knappast någon som kan sätta fingret på Centerns ideologiska position eller särart idag. Visserligen kunde Maud Olofsson få knappt 8 procent i 2006 års val, men sjönk 2010 ihop till 6,6 procent och Maud får nu skörda det hon själv sått.
Det är inte heller för den egna politiken eller några som helst politiska insatser eller reformer Maud Olofsson ihågkoms som politiker, utan för att hon avstod att profilera sitt parti och lät moderaterna sköta politiken. På sikt är det inte en hållbar strategi för ett parti som vill ha egna mandat i Sveriges riksdag.
Istället har sveken varit många under hennes tid: Accepterandet av utbyggd kärnkraft, den avvecklade svenska klimatpolitiken och förlusten av ett obundet Centerparti på glesbygdens sida. Medan Olof Johansson stod fast vid partiets ståndpunkter och balanserade mellan höger och vänster har Maud Olofsson helt underordnat sitt partis intressen under alliansens. För detta beröms hon av borgerliga ledarsidor som knappast kommer att sörja Centern om de åker ur riksdagen i nästa val.
Egentligen var Centerpartiet mycket mer modernt och i fas med tiden på 1970-talet när Thorbjörn Fälldin kunde exploatera en våg av miljöhänsyn, landsbygdsromantik, ekologi och kärnkraftsmotstånd. Idag är man närmast ett idéparti och en nyliberal fyrbåk. Frågan är bara hur många rena nyliberaler det finns i Sverige. Knappast fler än bönderna.
Inget talar emellertid för att den som efterträder Maud Olofsson kommer att utmana Centerns nya riktning. Oavsett om det blir Annie Johansson, Eskil Erlandsson, Anna-Karin Hatt eller Andreas Carlgren kommer den nyliberala Centern som formats mycket medvetet av Timbro under 1990- och 2000-talet att fortlöpa. Inget verkar finnas kvar av det småfolksperspektiv och sunda kritik mot stordrift och centralisering som förde Centern till 70-talets segrar. Man är inte alls längre, såsom i Hasse å Tage skämtet, "extremt i mitten", utan snarast långt ut på den nyliberala högerflanken.
Man är företagarnas röst och det alliansparti som högst skrikit ut antifackliga förslag. I hatet mot las eller när riksdagsledamoten Fredrik Federley stödde den kritiserade salladsbaren i Göteborg. Centerns ungdomsförbund gjorde sig kända med kampanjen "Fuck facket forever!".
Att se behovet av ekologisk omställning, inte minst inom livsmedelsproduktionen, verkar idag helt främmande för den Stureplanscenter som styr partiet.
Inte heller har partiet i sin nya Timbro-ympade marknadsideologi förmått kritisera avregleringar och avveckling av kommunikationer och service som berör långt fler än den spillra som lever på jordbruk i Sverige. Glesbygdsfrågorna är centrala välfärdsfrågor och rör miljontals människors vardagsliv.
Eller väljer Centern att bara bli ett bondeoffer för Reinfeldt?