Allt sedan Moderaterna insåg att en makeover var nödvändig för att partiet skulle bli röstbart för bredare väljarmassor har man utmålat sig som "det nya arbetarepartiet" eller "det enda arbetarepartiet" i svensk politik. Fredrik Reinfeldt har av och till låtit som fackföreningsrörelsens bäste vän och talat gott om arbetsrätten och turordningsreglerna. I skenet av Centerpartiets frontalangrepp mot fackföreningsrörelsens, till exempel i form av ungdomsförbundets kampanj "Fuck Facket Forever", har Moderaterna kunnat framstå som ett mer mittenorienterat borgerligt parti i dessa frågor.
Men i realiteten är även Moderaterna fortfarande ett parti som i grunden väljer att ställa sig på arbetsgivarens sida i arbetsrättsliga frågor. Försvaret av turordningsreglerna och arbetsrätten är inget annat än en Potemkinkuliss som har till syfte att avleda uppmärksamheten från vad som egentligen sker. För det sker saker som riskerar att försvaga den anställdes situation avsevärt.
Ta bara den anställdes ställning vid tvister med arbetsgivaren. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) har initierat en utredning som har uppdraget att presentera förslag som leder till att det blir billigare för arbetsgivaren att säga upp anställda vid tvister. I dag är situationen att arbetsgivaren är skyldig att betala ut lön till den anställde under den tid tvisten om uppsägning pågår mot att arbetstagaren har arbetsplikt under denna tid. Tanken med detta är att undvika att göra det till en praktisk omöjlighet för den anställde att återgå till sitt jobb om arbetsgivaren förlorar tvisten om uppsägningen.
Arbetsmarknadsministern vill uppenbarligen införa den tingens ordning att arbetsgivaren ska slippa betala lön till den anställde under tvistetiden. Tidigare har det från borgerligt håll lanserats idéer om att den anställde ska ersättas via de egna a-kassedagarna under den tid som tvistern pågår, varvid arbetstagaren också befrias från arbetsplikten gentemot arbetsgivaren och därmed måste söka nytt jobb på den öppna marknaden under tvistetiden. Arbetsgivaren skulle därmed befrias från lönekostnaden under denna tid.
Effekten av detta skulle då bli att det är den enskildes egen arbetslöshetsförsäkring som skulle belastas under den tid som tvisten pågår, oavsett om det senare visar sig att uppsägningen saknat skälig grund. Arbetsgivaren står som vinnare på alla plan.
Regeringen vill också se över de skadeståndsregler som nu finns och som ger den anställde rätt till skadestånd om det visar sig att sakliga skäl för uppsägning har saknats.
Det är därför dags att arbetarrörelsens alla grenar samlar sig i försvaret mot försämringarna i anställningsskyddet. Las garantier mot godtyckliga uppsägningar utan saklig grund är en grundsten i arbetstagarnas arbetsrättsliga skydd. Lagen ger dessutom tydliga och klara spelregler för hur förhandlingarna med facket ska skötas vid uppsägningar, och erfarenheterna visar att lagen fungerar eftersom antalet tvister kring uppsägningar utan saklig grund som når hela vägen till Arbetsdomstolen ligger mellan sjuttio och åttio per år.
Det finns alltså ingen anledning att göra förändringar på det sätt som regeringen uppenbarligen vill, om nu inte regeringen är ute efter att försvaga arbetstagarens ställning på den svenska arbetsmarknaden.