LEDARE: Alliansen sviker kvinnorna

Under våren har
Moderaterna försökt lansera statsminister Fredrik Reinfeldt som "kvinnornas Fredrik". Detta känns som ett hån mot Sveriges kvinnor när man studerar vad han och hans regering har åstadkommit under den gångna mandatperioden på jämställdhetsområdet. Resultaten kan knappast beskrivas som lysande. Men det bekymrar nog inte alliansregeringen särskilt mycket. Jämställdheten har aldrig varit något högprioriterat område.
När regeringen beskriver sin jämställdhetspolitik talar man gärna om reformer som man
redan genomfört, varav de flesta i grunden inte varit några jämställdhetspolitiska åtgärder. Det som framhålls är jobbskatteavdrag, vårdnadsbidrag, avdrag för hushållsnära tjänster och jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen. Samtidigt väljer man att blunda för att dessa, och vissa andra reformer man genomfört, rentav motverkar jämställdhetssträvandena i svensk politik.
Försämringen när det gäller deltidsstämplingen och förändringarna i sjukförsäkringssystemet är några exempel där försämringarna slagit mycket hårdare mot kvinnor än mot män. Jobbskatteavdraget har hittills gynnat män i mycket högre grad än kvinnor. Vårdnadsbidraget har i högre grad tagits ut av kvinnor än av män och i Stockholm är andelen som kvinnor tagit ut så hög som 90 procent.

Att regeringen inte ser bristerna i sin politik beror naturligtvis på att man inte ser skillnaderna mellan mäns och kvinnors livssituation som uttryck för strukturella orättvisor i samhället, utan som individproblem. Att kvinnor deltidsjobbar i högre utsträckning än vad man gör avhjälps genom att jobbskatteavdraget i högre grad stimulerar deltidsarbetande kvinnor att gå upp och arbeta heltid. De behöver större motivation att öka sin arbetstid. Att problemet i grunden är att de flesta deltidsarbetande kvinnor inte arbetar heltid för att arbetsgivaren inte erbjuder dem något heltidsjobb blundar man för. Man vägrar att se det verkliga problemet.
Likaså är det för alla de kvinnor som slitit ut sig i sitt arbete. Efter regeringens förändringar i sjukförsäkringssystemet är det kvinnor inom handel, hotell och restaurang, städbranschen och kommunerna som löper störst risk att bli utförsäkrade. Och man låter det hända i stället för att studera vad som gör dem sjuka och försöka åtgärda detta. I stället tror man att sänkta trösklar för återinträde på arbetsmarknaden genom ökade ekonomiska drivkrafter ska lösa problemet, det vill säga att öka motivationen. Som om dessa kvinnor inte vill något hellre än att stanna hemma från jobbet.

I dagens Sverige utför kvinnorna dubbelt så mycket oavlönat
arbete i hemmet som männen gör, trots vår väl utbyggda välfärd. Inte har det blivit bättre av att 27 000 kvinnor försvunnit från den kommunala sektorn under det senaste året. Mycket av det jobb som utförts inom kommunens välfärdssektor faller tillbaka på kvinnorna när det inte längre utförs av dessa 27 000 kvinnor.
Samtidigt ökar inkomstgapet i Sverige mellan kvinnor och män. Mellan 2006 och 2009 har det ökat med 12 800 kronor per år, trots att timlöneglappet har minskat. Detta beror framförallt på försämringarna i trygghetssystemen, men regeringen ser inte problemet.
Regeringens lösning är mer av samma politik. Sveket mot kvinnorna kommer att fortsätta om alliansen får förnyat förtroende. Då fortsätter ojämställdheten att vara ett individuellt problem och inte ett samhällsproblem som måste lösas. Enda vägen mot ett mer jämställt Sverige är en S-ledd rödgrön regering efter valet den
19 september.

Ledare: Alliansen sviker kvinnorna

JÄMSTÄLLDHET Under den senaste mandatperioden har klyftorna mellan kvinnor och män ökat. Det slås fast i rapporten "Alliansen sviker kvinnorna" som den rödgröna oppositionen tagit fram. I alliansdokumentet "Fyra initiativ för valseger 2010" nämner man inte jämställdheten med ett ord.