Rätten att vistas i skog och mark och att få plocka bär på såväl statlig som privat mark är en av de saker som gör vårt land unikt. Sedan urminnes tider har denna rättighet varit en självklarhet för oss som svenskar. Men under mycket lång tid har enskilda markägare velat göra inskränkningar i allemansrätten eftersom man ser det som felaktigt att kommersiella aktörer ska kunna tjäna pengar på bärplockning och naturturism utan att detta kommer markägarna till del.
I en PT-artikel som publicerades i onsdags kunde man läsa om markägare Östen Lundberg i Jävre som nu blåser till strid för att hävda sin suveräna rätt till sin mark och att den som vill använda marker för näringsverksamhet ska ha tillstånd från markägarna och att överträdelser mot detta ska bestraffas med böter. I artikeln säger Lundberg: "Skogen och allt som växer där är vårt" samt "Vi äger marker och det ska finnas avtal för att få använda våra marker och vad det kostar att bryta mot reglerna."
I den utredning som presenterats föreslås att allemansrätten ska fortsätta fungera på samma dag.
Naturvårdsjurist Margaretha Svenning, en av de två utredarna, konstaterar att allemansrätten mår bäst av att lämnas oreglerad på samma sätt som i dag eftersom hon anser att miljöbalken och andra lagar som finns räcker för att kunna beivra enskildas och företags ingrepp i naturen. Hon anser inte heller att det finns skäl att hindra kommersiella företag att nyttja de möjligheter som allemansrätten ger.
Det är alltså två skilda intressen som står mot varandra. Det är markägarna som vill komma åt de vinster som kommersiellt genereras i allemansrättens namn och som därför vill inskränka allemansrätten och de som vill värna den oinskränkta allemansrätten och är rädda att inskränkningar i denna kommer att drabba även enskilda som vill plocka bär och vistas i naturen.
Vid en första anblick skulle man kunna tro att detta borde kunna gå att förena. Men så enkelt är det inte. Det visar Östen Lundbergs uttalande om att allt som växer på hans mark tillhör honom. Det är så långt man från de stridbara markägarnas sida vill gå i stärkandet av den enskilda äganderätten.
Skulle de lyckas blir alla vi svenskar som inte äger egen mark utlämnade till markägarnas godtycke. Står du på god fot med en markägare så kanske du på nåder får plocka bär på hans mark, men för en annan kan det vara kalla handen om du inte betalar för dig.
Är det så vi vill ha det?
Är allemansrätten en sådan stor inskränkning i äganderätten som vissa markägare vill göra gällande? Knappast. Problemen är inte särskilt stora med överutnyttjande. De nedskräpningsproblem som finns går att hantera med dagens problem. Men det är inte där skon klämmer. Det är pengarna som någon annan kan tjäna som stör, och som man vill åt.
Allemansrätten är något unikt som vi svenskar måste värna om. Det är något fantastiskt fint som berikar våra liv och ger oss alla en möjlighet att ta del av vad den natur som en gång i forntiden var vår gemensamma egendom ger oss idag.
Denna fantastiska rättighet får absolut inte offras på kapitalets och det enskilda ägandets altare.