Alla måste få sin röst hörd
TUFFT JOBB Den allt hetsigare politiska verkligheten gör att det lätt skapas utrymme för kortsiktiga massmediala upptåg, där den långsiktiga politiska färdriktningen kommer på undantag. Samtliga riksdagspartier tycks ha fastnat i denna tvångströja.
Socialdemokraterna måste bli ett parti som aldrig tvekar i sitt arbete för att minska klyftorna i samhället. Partisekreterare Ibrahim Baylan har har ett tufft jobb framför sig inför valet den 19 september.
Foto: BERTIL ERICSON / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Samhällsutvecklingen går i många stycken stick i stäv mot människors förhoppningar. Vad ska hända med sjukvården? Oron sprider sig när ledande landstingspolitiker säger att pengarna inte räcker till den vård som medborgarna efterfrågar. Prioriteringarna blir allt tuffare.Vårdplatserna allt färre.
Är du gammal och har ett besvärlig höft eller knä måste du kanske i framtiden själv betala delar av din operation. Då är den solidariska finansieringen av svenskt sjukvård inte längre trovärdig, och inte heller den svenska sjukvårdsmodellens grundbult: att alla ska ha tillgång till god sjukvård oavsett bostadsort eller plånbokens storlek.
Det finns redan gräddfiler i vården. Vi kan se samma utveckling inom andra välfärdsområden från förskolor till äldrevård.
Kanske beror en del av svaret på avståndet mellan "vanliga" människor och politiker växt. Det är mer regel än undantag att dagens aktiva politiker ofta har mycket större inkomster än sina väljare. Bland de Socialdemokratiska riksdagskandidaterna i höstens val är det bara ett fåtal som har en inkomst på samma nivå som en svensk medelinkomsttagare. Resten är högavlönade.
Då ska man veta att minst 60 procent av samtliga löntagare över 18 år har en taxerad inkomst på mindre än 200 000 kronor per år.
Kan det vara orsaken till att aktiva politiker inte längre har samma inlevelse eller förståelse för människors behov av en trygg sjukvård ,äldrevård, barnomsorg och fungerande skola? Idag diskuteras fastighetsskatten åter, men mindre debatt är det om att många normalinkomsttagare måste lägga drygt 30 procent av sin nettolön på sin hyra.
Om politiker tjänar mer eller bor bättre än sina väljare behöver det naturligtvis inte betyda att de inte kan känna solidaritet med dem som har låga löner och en tuff vardagstillvaro. Däremot är det nödvändigt att de svaga grupperna i samhället har starka talesmän. Både i kommuner, i landsting och i riksdagen.
För många socialdemokrater är detta självfallet ett dilemma när det visar sig att låginkomsttagare är så dåligt representerade i partiet.
Istället har medelklassen fått breda ut sig. Inte minst rörelsens egna anställda. Hellre en ombudsman i politik eller fack, eller i annan närstående organisation, än en ensamstående kvinna med barn. Därmed ges alltför många aldrig ens möjlighet att komma in i det politiska rummet.
Någonstans kommer man till en kritisk gräns där det Socialdemokratiska partiet inte längre kan sägas representera de grupper som man säger sig vilja värna om. Risken är då att väljarna upplever, att politikerna inte längre representerar dem. Soffliggandet breder ut sig.
I grunden handlar det om jämställdhet och rättvisa. Representanter för de lågavlönade, de svaga, måste också in i de politiska församlingarna.
För hur det än är spelar det alltid roll hur ett problem definieras.
Den som har det ekonomiskt besvärligt vet hur det känns.in på bara kroppen. Ju längre man själv befinner sig ifrån en sådan tillvaro desto svårare har man att förstå den.
Politik får inte bli enbart en medelklassfråga. Alla måste få sin röst hörd. Annars skapar vi ett inte önskvärt vi-och dom-samhälle. Tyvärr är vi i snabb takt på väg åt det hållet.