"Självmordsbombaren i Stockholm attackerade vårt öppna, toleranta och demokratiska samhälle." Så skriver Erik Ullenhag, integrationsminister några veckor efter attentatet i Stockholm. Det attentat som jag själv promenerade förbi med tio minuters marginal på Drottninggatan. Visst är det lite skrämmande, när man tänker efter. Tio minuter ifrån en bomb som syftade till att döda människor under julruschen i Sveriges huvudstad. I mejlet som skickades till Säpo och TT gör mannen tydligt att det här är en handling som är en del av ett krig som han tycker bedrivs mot islam. Han uppmanar alla muslimer i Sverige att sluta förnedra sig.
Erik Ullenhag påpekar som så många andra att det är viktigt att inte skuldbelägga alla muslimer i Sverige på grund av enskilda handlingar. För det är faktiskt bara är 0.1 procent av Sveriges muslimer som sympatiserar med islamistiska terrormetoder. Jag har hört många vänner skämta om rubriken "Svenska muslimer får inte skuldbeläggas". När en integrationsminister och alla andra som uttalar sig i frågan ens måste påpeka att det är viktigt att inte dra alla över en kam kanske det är så att något inte står rätt till.
I Göteborg greps två familjer i höstas misstänkta för ett terrorhot mot shoppingcentret Nordstan. I P1:s program Konflikt berättar pappan i familjen hur poliserna stormade lägenheten mitt i natten och tvingade honom att lägga sig naken framför sina barn och sin fru. Ett av barnen säger att när han pratade riktade polisen sitt vapen mot pojken, något som han sen fått mardrömmar om. Några dagar senare friades familjerna från misstankarna och fick utan vidare förklaringar åka hem. Här är det också något i den svenska och demokratiska rättsstaten som inte står rätt till.
Papporna i familjerna skämtar med varandra i radiointervju. De säger att det kanske inte var så konstigt att de tog den ena av dem, för han har ju skägg och ser mer ut som en terrorist i svenskarnas ögon. Men bakom skämtet finns en underton av att man blivit kränkt, känner sig dömd och tar på sig ansvaret för någon annans skuld. Och hukar sig för islamofobin som viner kring de röda husens vita knutar.
Kanske har kriget mot terrorismen så som det ser ut i dag gjort att det inte längre går att tala om terrorism utan att dra alla över en kam. Antingen är ni med oss eller så är ni emot oss, som George W Bush sa när man inledde kriget efter terrorattacken i World Trade Centre.
Drar alla över en kam har vi inte bara gjort när vi pratat om terrorismen i och för sig. Utan även när vi pratat om invandringen, slöjans vara eller icke vara, religionsundervisning i skolan eller hedersvåld som begås av muslimska män. (men tydligen inte svenska män?). Det var nog så att alltför många personer redan innan terrordådet i Stockholm hade trampat över sin egen gräns för vad man kunde säga om en grupp människor. Nu måste det ursäktas med att man faktiskt inte menar alla muslimer. Inte alla somaliska flyktingar eller alla de med svart skägg och palestinasjal. Eller alla som bär slöja.
Skulle den här hållningen även gälla lintotte-svensken skulle vi kanske ha debattartiklar i DN som hade rubriken "Det är faktiskt inte alla höginkomsttagare som skattesmiter" eller "Alla män är inte våldtäktsmän". Men det skulle aldrig hända, för det är väl självklart att vi vet att det inte är så!