Politik handlar om att vilja. Så brukar man ofta säga. Men jag tycker att man glömmer bort en viktig del om man stannar där. För mig handlar politik nämligen om viljan att förändra. En vilja att skapa ett samhälle som är bättre än det samhälle vi ser idag.
Ibland brukar jag slås av tanken på hur mycket vårt samhälle har förändrats, och hur mycket som ändå finns kvar att göra. Det gäller såväl i det lokala som i det globala perspektivet. Ibland kan det kännas övermäktigt när man betraktar de globala problemen. Vad kan lilla jag göra? I de stunderna är det viktigt att komma ihåg att även det lilla man kan uträtta gör skillnad. I en norsk sång som Sissel Kyrkjebö sjunger heter det att alla hav består av droppar som var och en kan sätta spår. Visst är det så att även vi kan sätta spår.
Ibland händer det att jag får frågan om det finns saker som har påverkat mig mer än andra i mitt politiska liv. Den frågan har väckt funderingar hos mig kring vilka spår jag lämnat efter mig, och vilka spår som känts mest betydelsefulla för mig. Det är lätt hänt att man bara fokuserar på mer övergripande frågor och glömmer det där som man gjorde i det lilla. Det som egentligen i det stora hela verkade vara en liten droppe, men som just där och då kanske var riktigt betydelsefullt för någon eller några.
En händelse som jag ofta återvänder till i mina tankar, när jag behöver påminna mig om varför det är värt att fortsätta kämpa och varför jag är socialdemokrat, är något jag upplevde under min studietid i Växjö. Av någon anledning som jag inte minns började jag prata med en kille som gick på en annan samhällsvetenskaplig utbildning på högskolan och som jag gång på gång stötte på i samhällsvetarkorridoren. En gång såg att jag att han såg ganska hängig ut där han satt vid ett bord så jag gick fram och frågade hur det var fatt. Hans berättelse grep tag i mig. Det visade sig att han hade avtjänat ett straff för ett grovt rån som han hade begått. Under sin fängelsetid hade han läst upp sina betyg så att han efter att ha avtjänat straffet skulle kunna börja studera. Han hade lyckats så bra att han hade kommit in på den högskoleutbildning han ville. Men nu hade han blivit vägrad bostad med hänvisning till hans förflutna. Bostadsföretaget ansåg att det var olämpligt att han bodde i studentkorridor eftersom han kunde ha negativt inflytande på andra.
I min värld är den som har avtjänat sitt straff värd att satsa på. Och han hade ju verkligen visat att han ville förändra sitt liv och bygga något nytt. Men nu kunde han inte koncentrera sig på studierna. Tankarna kretsade enbart kring hur han skulle få en bostad. Det han inte visste var att jag var studentpolitiskt aktiv och satt i det sociala utskottet i Studentkåren. Detta var en studentsocial fråga som absolut passade in där. Jag lyfte frågan med vår kårordförande och med sociala utskottets ordförande och de lovade båda att agera. Några veckor senare mötte jag samma kille i korridoren och det var en ny människa jag mötte. Rak i ryggen kom han gående, och hela han strålade. Bostadsfrågan var löst.
Några år senare sprang jag på honom ute på stan. Han kom gående med fru och barn. Stolt berättade han om det jobb han fått efter avslutad examen och om det liv han nu levde. Jag kom på mig själv med att undra vad som hade hänt om han inte fått sin bostad just där och då. Vilken väg hade han valt få? Kanske kunde jag genom att hjälpa honom på vägen sätta spår i hans liv. Spår som bar frukt på många sätt.
För mig handlar mitt politiska engagemang om att skapa ett samhälle där våra livsmöjligheter inte begränsas utifrån social tillhörighet, bakgrund, ekonomi och tidigare livsval. Jag vill skapa ett samhälle där du får en andra, tredje, fjärde och femte chans att välja om och som bygger på att det aldrig är för sent att satsa på den enskilde. På något sätt så hoppas jag att jag kan sätta spår i vårt samhällsbygge som gör vårt samhälle mer medmänskligt och inkluderande. Det är i alla fall tron på att jag en gång ska få se det hav jag drömmer om som driver mig vidare.