Att kunna försörja sig på sin egen inkomst och en egen bostad är två av grundpelarna i en vuxen människas självständighet och bidrar till att individen känner att man lever ett värdigt liv. Att ha en egen bostad är tyvärr inte alla förunnat, inte ens i ett välfärdsland som Sverige. I 288 av Sveriges kommuner finns det i dag hemlösa, personer som står utanför den ordinarie bostadsmarknaden, medan uteliggarna, de som helt saknar bostad och tak över huvudet, främst står att återfinna i storstadsregionerna. Hemlösheten är alltså ett fenomen som finns i vår direkta närhet. Situationen här i Piteå har vi på nyhetsplats beskrivit i en artikel den 2 januari. Även i Arvidsjaur finns det hemlösa, nämligen sex stycken medan Älvsbyn redovisar mindre än tre hemlösa. Arjeplog tillhör glädjande nog en av de två kommuner som inte redovisar några hemlösa i undersökningen.
Att sakna bostad är något som påverkar hela livssituationen och begränsar människors självbestämmande över sina liv. Därför måste frågan om bekämpning av hemlösheten prioriteras högt. Den gamla socialdemokratiska parollen om rätten till en egen bostad måste plockas fram ur gömmorna och lyftas lika aktivt som frågan om barnfattigdomen. Det finns också direkta kopplingar mellan frågan om barnfattigdom och hemlöshet då det bland de hemlösa också finns barnfamiljer. Under år 2011 fick 663 barn uppleva att kronofogden knackade på och avhyste familjen från deras hem. Detta trots regeringens nollvision för vräkningar av barn. Bara här i Piteå fick tre barn uppleva detta.
Hemlöshet är tyvärr ofta kopplat till andra sociala problem och/eller en socialt utsatt situation. Det kan till exempel handla om missbruk av alkohol och droger, psykisk sjukdom, ekonomiskt utsatt situation på grund av arbetslöshet eller sjukskrivning. En växande grupp saknar dock sådan bakgrund utan tillhör gruppen överskuldsatta. Denna grupp riskerar dessutom att växa när konjunkturen sviktar och arbetslösheten ökar.
Men dagens problem med hemlöshet kan inte bara förklaras med sociala problem eller socialt utsatt situation. Det finns även strukturella problem på bostadsmarknaden. Ett sådant problem är de krav som ställs på den bostadssökande för att erhålla ett eget bostadskontrakt. I de djupintervjuer som Socialstyrelsen genomfört med 13 av landets kommuner framkommer att det endast är ett fåtal kommuner som i allmännyttan inte kräver fast anställning för att kontrakt ska erbjudas. Det sociala ansvarstagandet inom allmännyttan har således urholkats avsevärt.
Men de riktigt allvarliga strukturella problemen står att finna i det alldeles för låga bostadsbyggandet i landet och att hyrorna i nybyggda bostadsbestånd blir så höga att stora grupper utestängs från dessa områden. Detta leder i sin tur till alltmer segregerade bostadsområden.
Att alla har rätt till en egen bostad är en princip som borde gälla i alla lägen. Ett eget boende är många gånger också nyckeln till att människor ska kunna ta tag i och förbättra sin egen situation. Att ge människor i en socialt utsatt situation ett eget boende är en således många gånger en ren samhällsinvestering.
Att utrota hemlösheten får inte bara vara en nollvision. Det är en rättighet som också måste resultera i konkreta åtgärder. Att prioritera att bygga fler och billigare hyresrätter är en sådan åtgärd som skulle göra skillnad. Man kan undra varför inte mer händer.